Torra kinder och ett Dunkande huvud..

Just nu undrar jag egentligen vad jag själv håller på med, jag som vill erkänna mig själv som stark och vara den som hjälper andra och inte bryr mig om mig själv.
Jag börjar inse att skiten kommer ta kål på mig nu.. allt bara faller samman inom mig, men jag ler.. kanske för jag inte orkar oroa alla runt omkring mig eller att jag vill erkänna mig själv som svag.
Ska de inte vara så att OM man är ledsen så ska man kunna gå till närmsta person som man bryr sig om.. Men jag jag räknar egenom alla på mina tio fingarar och säger för mig själv, nej inte henne för jag vill inte att hon ska må dåligt på grund utav mig, nej inte henne för hon är den som skapat en del utav mina problem, nej inte henne för hon har egna problem, nej inte henne för hon mår dåligt endå, nej inte henne för jag vill inte att hon ska tycka synd om mig... sedan fortsätter de bara så

Jag mår illa, huvet är lika tungt som en säck tegelstenar, de känns jobbigt att andas och min mataptit försvann får länge sedan.. jag har ont i kinderna för alla dessa salta tårar har torkat ut dem de är jobbigt allt är svårt.. Varför måste de vara så varför kan jag inte bara ge mig och hamna i någons knä bara för 10 min, 20, 40 eller kanske 1 tim... bara jag får ut mig skiten sedan kanske jag inte behöver må som jag gör.. Sitter instängt i mitt rum och gråter men när jag kliver utanför min dörr ler jag och lossas som ingenting.

Förlåt här jag biktar mig så som folk gör i kyrkan.. jag är inte ens troende, och vill inte ha sympati undrar va jag håller på med egentligen...