Vet inte.

Under en längre tid i mitt liv har jag fått höra hämskt saker om mig själv.
När jag var liten växte jag upp med en "pappa" som konstant skulle berätta för mig hur ful och annorlunda jag var.
Blev mobbad för exakt samma sak när jag gick i grundskolan.
Efter många år att höra hur ful och annorlunda man är började jag hata mig själv och göra mig illa.
Men i 7an blev jag bitter och sa ifrån, jag började slåss och använda hårda ord för att skydda mig själv.
Jag sa upp kontakten med min så kallade "pappa"
Började acceptera att jag var annorlunda och började sagta men säkert tycka om mitt utseende efter många år.
Sen när man börjar inse och acceptera min egen sexuella läggning då ska familjen som är homofober börja hacka på en och förneka en, slänger it kommentarer som att de växer hon ut.
Vilket sårar och man igen sjunker och drunknar inombords.
Idag är jag 20.
Jag har left med min mamma som dricker varje dag.
Först tyckte jag synd om henne för hon dränkte sina sorger över hela hennes liv i hennes glas vin..
Men när åren gick blev ett glas vin till flaska, till box...
Hennes sorg växte till hat.
Hennes Hat har nu växt till elakhet.
Nu har det varit 4 år hon varit i det stadiet då hon blivit en elak drickare.
Och det går inte en ända dag hon inte berättar för mig hur värdelös jag är, hur äcklig jag är och hur dålig jag är.
Hon berättar att jag inte kommer bli nått i mitt liv.
Jag börjar tro henne.
Men.
Trots detta älskar jag henne, hon är min mamma.
Men hur mycket jag än älskar henne finns de en gräns på den kärleken.
Frågan är bara hur lång tid de krävs tills vi når den gränsen...
Men vad händer då?