När man är nere så tar man sig upp

Rutiner har gått åt helvete på senaste tiden, jag tror senaste tiden jag hade riktigt fasta dagar var ca tre veckor sedan när jag var sjuk. Tills det att jag bestämde mig för att låta mig själv ha en dag hemma.
Så sovandet har inte varit det bästa, både pga rutiner och annat. Det betyder i vilket fall att jag måste ta och tvinga mig att komma upp på banan igen så jag får varva igen och drar till skolan. Det visar sig att vi ska på Cosmonova. Så är man på naturhistoriska halva skoldagen.
Efter att ha irrat runt med Sugulle och Kong i bilen så hittar vi tillbaka till skolan. Och hittar min kära Urre på snurren och pratar lite grann.
Jag har haft så otroligt mycket depression på senaste tiden. Jag förstår inte. Samtidigt förstår jag helt klart varför. Det ska åtgärdas i vilket fall.

Att min skolmat på Fryshuset är awesome, det är allmän kännedom. Dock så gjorde det min dag idag när det var pannkakor och fri påfyllning av GRÄDDE. Livet kändes med ens mycket lättare.


Detta inlägget blev ganska flummigt då jag stress-skriver det under lektionstid, men det handlar egentligen om titeln på inlägget.
När man är nere så tar man sig upp. Det är den ända vägen, den ända vägen man kan ta, så det är jävligt dags att ta den för att jag känner att för mycket tid har slösats på att göra ingenting alls.