nej

att drämma nävarna i väggen. så känner jag just nu. det är som de där irriterande bakterierna på tv när de visar reklam för hostmedicin. kittlar och manar. men framför allt, eldar.
det brinner i halsen och i magen. jag är lugn på utsidan, men det är krig i mig. och i form av de där knytnävarna som vill slå mot väggen, så skriver jag av mig. det är privat, så det är lugnt. ingen kommer se. jag kanske kan kolla tillbaka på det sen och ta bort det, eller visa det. jag vettefan.
förluster har så många varit med om. man kan inte formas som person utan det. men ibland når man den gränsen då alla förluster, besvikelser och svek blir för mycket. hjärnan skriker nej, men ändå ler jag och säger 'okej, det är lugnt.' Men sen, när effekterna av allt kommer. då blir det bara fel.
när man till sist blir paranoid för allt, går från extrovert till introvert, går från glad till ledsen, från utåt till inåt. när man till sist knappt kan ge någon en enda chans längre, just för att alla de där sveken säger stopp. då finns det inget man kan göra längre.
det värsta är hur lite folk förstår. de förstår inte. de tror introvert betyder en tyst martyrisk mördare. de vet inte vad social fobi eller paranoia är. de ser inte när man sitter där, skakar, fäktar för livet med känslorna, gråter, sparkar och flämtar efter luft.
och när man väl hittar någon, som man tror sig kunna se potential i, som verkar förstå, som man vill öppna sig för, så viftar de bort ens förklaringar som struntprat. 'du kommer över det', 'det är bara en fas', sluta vara så jävla töntig nu'.
man försöker. försöker hålla det vid liv. försöker vara tolerant, även fast hjärnan nu har börjat vråla i ett oavslutat mantra om att bara ge upp. och då, när man tror sig ha full kontroll, full tro, och full lojalitet, så får man skulden för något man stod för. något som var självklart.

vad gjorde jag för fel?

// E