saknad

jag brukar oftast bara känna saknad när jag tänker på Eric eller Oliver (mina två bröder som båda har avlidit), och det är också något som är ovanligt. så gissa om jag blev förvånad när jag kände ett plötsligt sug efter att få åka hem och träffa mina vänner igen.
brukade inte ha så många vänner förr i tiden. var ganska skeptisk mot hela tanken faktiskt. att risken alltid fanns, att de skulle vända ryggen åt en och svika. det hände ju, i och för sig. men denna gång var det någon som plockade upp de där blyga, skygga spillrorna och tejpade ihop dem med silvertejp då när han först klev in med bestämda steg i matsalen, mötte mig halvvägs i en kram och sa: "heeeeeej! jag har saknat dig!".
kommer aldrig kunna säga i ord hur jag kände då. men tacka fan för att jag aldrig kommer glömma det. första gången på flera år, och så kommer denna främling och vänder upp och ner på allt.
från början var jag ganska emot alla förändringar. folket som genuint skickade ett leende. han som alltid såg till så att jag var med i gänget. höll mig kvar. struntade i det faktum att jag var så osäker. och när han väl visste varför, så förbisåg han det, och fortsatte. behandlade mig som en levande människa med känslor. det var något nytt. och nu senare så inser jag hur mycket det betyder för mig. hur mycket han betyder för mig.
och nu när vi inte har träffats på snart en vecka så känner jag en så otrolig jävla saknad. han är den enda som förstår. den enda som behandlar mig som jag alltid velat. den enda som vet när jag behöver ensamhet och när jag behöver någon att hålla i. den enda som vet.
fast jag ska träffa honom snart. på lördag. då är det rep. jävlar vad jag ska kramas. ska gå helt out of character. damn.

om du ser detta förresten, så ska du veta att jag aldrig någonsin i hela mitt liv kommer kunna säga det här till dig. därför skriver jag. älskar dig <3

// E