Kanske du ser, kanske inte

Jag var nästan helt säker på att det skulle fungera. Att jag skulle kunna känna en slags distans till allt skit och kunna lära mig hur man älskar igen. Känna känslor.
Men som allt annat här så är det väl önsketänkande. Det gick bra till en början. Jag kände pirret, svackandet i pulsen. Men sen kom ångesten. Oron. Över att jag kanske skulle förstöra allt det där bra. Över att min mentalitet skulle förstöra honom.
Var rädd. Ville inte sabba någon så bra. Någon så perfekt som förtjänar någon bättre. Någon som inte är trasig.
En känsla som jag lärt mig om är saknad nuförtiden på grund av mitt val. Det värker liksom lite i bröstet när jag ser honom. Får mig och undra ifall mitt val var rätt.
Och då jag brukade tycka hans doft var det finaste som fanns när vi kramades, är det nu bara klumpframkallande i halsen.

Helvete. Måste bita ihop hårdare. Livet går vidare.

Men är det inte att man måste leva med vissa konsekvenser tills man dör?

// E