Blää..

Allt känns förjävligt.
Det ända man hör är allt tjat.
Orken bara rinner ur en.
Allt kommer bli som förr känns det som..
Då jag var som deppigast..

Ingen jävel fattar ju heller hur jag mår i min närhet!
Folk bryr sig bara om fel saker

Jag vet PRECIS hur jag mådde när jag skärde mig, inte gick i skolan, slutade äta..PRECIS..
Ingen annan kan fatta det..
Ingen annan än jag själv kan fatta det..

Jag säger att jag hatar min mamma..
Jag kanske inte direkt hatar henne ordagrant..
Men jag tycker inte om henne..
Hon är precis så som inte borde vara, hon är bara en ful, skrynklig, kärring som är som en tonåring.
Så jävla fel!!
Det jag mest inte tycker om med min mamma.. är när hon dricker..
hon är så dryg.. närgången och bara helt enkelt äcklig.
Hon tänker bara på sig själv..

Jag önskar att min mamma och låtsas pappa skulle skilja sig.. för då skulle jag aldrig mer behöva träffa min mamma.. Då skulle ja bo hos pappa och min låtsas pappa..
Men alla andra bara:'' Åhh neej, hur kan du tänka eller tycka så''
Jag skiter fullständigt i mamma då.. Det är HON som har gjort fel, ingen annan.

Sen jag var liten ville jag flytta hemifrån.. då allt vill jag fortfarande det!
Tyvär är det snart 3år kvar...

Jag är inte den jag vill vara.. kommer aldrig bli det..
Jag vill kunna ta hem nya vänner..
Ha en kille..
blablablabla..
Men inte fan kan jag det..
jag vågar helt enkelt inte.
Hemma hos mamma ser det ut som en jävla svinstia eller vad det heter, och som en djurpark..
Hatar det..
Hos pappa är allt så strängt, för strängt..
så drygt.

Jag är ingen emo.. men insidan av mig är helt svart.. svartare än någonting annat.
Och hur ska jag orka stå ut 3år innan jag kan flytta hemifrån?

hur jobbigare kan det bli?