Det bara är så..

Hellu..

Folk ser en som positiv och snäll, alltid glad och massa saker.

Igentligen, innerst inne så är det helt tvärtom ibland...

Man kommer till skolan helt normal och är jätte glad, skrattar och ler, alla människor ser en som en sådan person som inte har några problem alls..
När man kommer hem sen, känns allt helt värdelöst, man gråter, skriker, massa grejjs.

Allt är som ett spel,.. Hemma är man den man igentligen är, den med problem och skit.. Sedan i skolan tar man på sig masken, man spelar en annan person..Den person som har det alltid bra!

Varför ska de vara så svårt här i livet?..

Det är så mycket i skallen hela tiden som andra inte vet..
Tex,,
Flytten
Skolan
Pappa
Mamma
Kompisar
Jaa.. Anton då
Livet
Komplex
Hur man mår

Det gör en så deppad

Ännu mera ledsnare blir man när man inte har någon att prata med om allt.

Drf man ska ha en perfekt kille att prata med, dom förstår mer än vad man tror, lyssnar gör de också.. Antar att de inte finns så många här i världen. Det fanns, men inte nå mer.


Livet är som en berg-och dalbana... Ibland toppen och annars botten.

Finns så mycket ja skulle vilja säga, men inte vågar, eller rent sagt inte kan... =/

Jaa, vad mer kan man säga, mår verkligen piss, fast ja inte borde det!

(Jag lovade dig att inte skära mig, det är något jag verkligen håller.. Försöker iaf)

Häjdå!