life

(den som orkar läsa får en kaka, eller något)
Känner att jag vill skriva om min uppväxt, tror nog jag skulle må bättre då och andra kanske förstår mig bättre då, jag skriver det här på bloggen öppet för alla att se. Har inga problem med det. Innan jag börjar så vill jag också säga att jag inte hatar mig själv eller så. Är nöjd med vem jag är IDAG, för det mesta. Jag har bra värderingar, jag vill alltid att mina nära och käras välmående ska tas hand om innan mitt eget, osv osv. Jag vet även att jag inte heller är något speciellt. Min uppväxt har inte varit hemsk eller så värst traumatisk. Men detta är vem jag är och varför jag är som jag är. 

Kan ju börja att snacka om min tid i skolan, där kände jag mig alltid lite utanför, speciellt i högstadiet, då jag fick hår först på benen och hade mest finnar av alla. Vet att ni kanske tänker "hår på benen, ja och?" Ja precis, och? Vem bryr sig? Jo dom andra i klassen brydde sig. Dom började ofta klanka ner på mig och säga att jag inte borde släppa ut aporna genom att byta om i omklädningsrummet samtidigt som dem. Vilket gjorde att jag tillslut sket i att ta med mig ombyte och ibland var inte med på gympan, eftersom jag bara hade shorts. Mina finnar och val av kläder var ju också något att reta. "När ska du ta medel mot dom där jävla finnarna?" "Vad är det där för tröja?" "Varför plattar du ditt hår? Som en tjej." "Varför lyssnar du på sån här äcklig musik där dem skriker som retards, känner du igen dig eller?" 

Sen när jag började bete mig som klassens clown, för att få någon form av uppmärksamhet, skratt och respons. Vare sig det var med mig eller mot mig. Då började jag bli mer omtyckt. Jag började gå runt och skämta en hel del, om mig själv och på min bekostnad, pruttade även med flit för att få skratt. 

Som ni kanske förstår har jag inte haft det bästa självförtroendet. Vilket inte blev bättre när min pappa började klanka ner på min intelligens och kallade mig dum, värdelös, lat och slarvig (och massa annat) eftersom jag hade stora svårigheter att plugga. Även om han kanske inte menar det så är det ju saker jag trodde på, och även kan tro idag. Det fastnade. 

När det kommer till kärlek och relationer så har det varit en helvetes resa i en extrem Berg och dal-bana. Min första relation varade i sammanlagt (ungefär) i tre år. Från och med att jag var tolv tills jag blev femton år. Den relationen var full av lögner, manipulation, maktlekar och nedvärderande kommentarer. Fick ofta höra att jag var en lögnare, idiot, äckel och att jag förtjänade att dö. Gon ljög även om saker jag sagt enligt henne, så hon kunde få vara arg på mig när hon kände för det. Jag blev ignorerad då hon blev arg, så fick jag sitta helt fanatiskt och tänka och tänka i min ensamhet i timmar om vad jag KAN ha gjort för fel. Såklart hade relationen många fina stunder men att vi gjorde slut var det bästa som kunde hända. 

Min andra relation inleddes när jag var sexton. Den höll i kanske 4 månader och slutade med att hon var otrogen, vilket var då jag började må dåligt på riktigt. Började tänka att jag antagligen var sämst och därför inte behöver få leva, att det alla har sagt stämde. Att jag var ful, värdelös, dum och äcklig. Ingen kan älska mig och om dom gör det så KOMMER dom att lämna mig för dom inser hur vidrig och dålig jag är. Alla dessa tankar repeterades i mitt huvud om och om igen. Det värsta var att mina två bästa vänner inte visste hur dom skulle hantera det, så dom kunde inte riktigt finnas där. Så jag var ensam i mina egna tankar. 

Sen hade jag en relationen när jag var arton som höll i ett halvår. Den var faktiskt bra men slutade eftersom distansen blev jobbig, även att lågan slocknade. Efter detta så har jag haft diverse små relationer där jag ALLTID blivit lämnad så fort dom märkte hur jävla jobbig jag är. Jag är inte arg på dom, eftersom om jag vore med mig själv skulle jag antagligen göra det dom gjorde. Vem fan orkar med mig? UUsch. Dock uppskattar jag inte dem nedvärderande sätten dom gjorde det på. 

I alla fall, för att ssummera mina problem: har abandonment issues, klarar inte av när den jag är kär i inte svarar fast hen vet att jag skrivit, får panik ångest och spyr ibland (detta har dock förbättrats på senaste tid EXTREMT mycket. Spyr inte längre och får inte direkt sådan panik). Jag har svårt att lita på när någon säger "jag tycker om dig", "jag älskar dig" eller "jag är kär i dig" "du är snygg" "du är det bästa jag har" eftersom i min värld är jag inte värd att bli älskad, är ful och hur FAN kan JAG vara det finaste någon har? Hur? Det måste ju finnas någom bättre. Jag är lätt att ersätta och skulle jag försvinna skulle borde ingen bry sig. 

Nu verkar det som sagt att jag hatar mig själv osv, och nej det gör jag inte. Men jag värdesätter mig inte så högt. För jag förstår mig inte på mitt eget värde. Och nej mycket negativt jag nu skrivit tror jag faktiskt inte på längre, men detta är saker jag tänker på och ibland känner. MEN jag vet att jag ser ganska bra ut, man kan nog tycka om mig och jag är en snäll kille som är lojal och oftast glad. Jag vet att jag förtjänar lycka. Allt jag vill är att bli älskad och uppskattad, och det börjar ju ske, hoppas bara jag faktiskt kan uppskatta det.