Seriöst.

Det är så svårt att leva i verkligheten.
Att klara av att gå upp och leva i en vardag, ständigt med en krypande ångest som får mig att vilja spy.
Enbart en vision av verkligheten är vad jag har kvar.
Min verklighet är täckt i en pillerdimma fylld av ångest och misär.
Smärta täckt utav piller.
Det är de äckligaste jag vet, men ändå är det så vackert.
Det är jag. Det är mitt liv. Var och en har sin egen historia.
Jag sväljer tabletter i kopiösa mängder för att kunna leva.
För att orka leva.
Att anpassa sig till denna sinnessjuka värld är inte alltid så lätt.
Jag känner mig nästan aldrig trygg. Aldrig.

Men trots detta, så vill jag.
Jag vill klara av det här, jag vill kunna leva.
Jag vill att min saga ska få ett lyckligt slut.
Annars är det ju ingen intressant saga?

Jag, och många andra föddes friska.
Men nu är ordet frisk, ett ord som aldrig kommer att falla tillbaka på våra läppar. Försök att förstå, vad jag ska klara av att leva med. Försök att förstå, att jag faktiskt behöver stöd.
Ett stöd som tar emot mig, när jag faller.