Hur gör man? (Not that deep deep thoughts)

Alltså det finns saker som jag verkligen inte förstår/klarar av. Följande är exempel på dessa:

Att äta nyttigt/återhållsamt. Jag vet, det handlar om disciplin, men fan vad det är svårt att hitta den rätta mentaliteten! Jag blir inte glad över att kroppen börjar dra sig åt Sumo-hållet men jag lyckas ändå inte få mig själv att sluta äta skräp eller för mycket!

Berätta för en tjej att jag vill träffa henne/visa intresse för henne. Seriöst, jag vill verkligen ha ett förhållande, men jävlar vad jag inte klarar av den sociala interaktionen som krävs för att komma till det stadiet. Det är ofta så att jag inte ens kommer till ska-vi-träffas stadiet, utan slutar få svar under den där raggningsfasen. Är jag så tråkig? Är jag för på? för av? för creepy? för ointresserad? Verkar jag dum? Snobbig? Hade jag fel på matteprovet i sjuan och du kom på det? Är det för att jag spelar dator? är jag ful? för snygg (aa visst va)? Ingen aning!

Jag kan verkligen inte ta mig till det stadiet av intresse där ditt lilla problem om världen blir så intressant att jag orkar tycka synd om dig i mer än en timme eller så. Visst så kan det vara så att det är en stor grej i din värld, men när man agerat klagomur så mycket som jag har utan att få förmånen att få något tillbaka så börjar man snabbt tappa intresset och empatin för folk som klagar på allt och alla. Kan ha något med ovanstående stycke att göra men ändå, jag är inte din lilla nallebjörn som du kan gråta ut till efter att ha pratat i typ 1 timme. Jag är gärna där och ger stöd, men det gör jag med folk som känns värda det.

Jag har en extremt mental spärr där jag inte kan få mig själv att klaga om riktigt personliga saker, så att skriva detta är svårt för mig. För jag har blivit så hårt skolad i att man ska vara återhållsam, hjälpande, artig och accepterande att nästan hela min personlighet är vävd runt detta. Jag skulle inte kunna säga ifrån om saker som folk behöver hjälp med, ifall jag resonerar att de har ett stort behov av min hjälp. Samt så känns det som att om jag inte är så hjälpsam och snäll som jag är så kommer de få vänner jag har att sluta prata med mig. Det ger mig en enorm självsäkerhetsbrist för jag blir sjukt orolig att vad jag säger ska tas illa upp för min identitet är verkligen helt vävd runt att alla ska uppfatta mig som en snäll kille. Jag har hjälpt folk med saker som jag verkligen inte kände för, men inte kunde säga nej till. Även om jag börjat bli bättre på att säga ifrån så har jag fortfarande problem med det. Det har också lett till att jag känner mig som en vid-behov person, jag koms ihåg enbart när folk behöver hjälp med något, inte för att de vill träffa mig, utan bara för att jag troligtvis kommer hjälpa till.

Detta är en jävla wall of text, men jag har verkligen behövt skriva av mig! Tack för att ni läst så här långt och det är inte för att få sympati som jag skriver detta, utan bara för att jag måste få ut det.