Hemligheten med livet, men inte vet jag den.

Hej,
På tåget hem från Helsingborg ikväll visste jag så mycket. Jag visste precis vad jag skulle skriva och hur jag skulle framföra det. Jag visste hur det kändes att vara vacker, och lycklig. Jag visste också hur det kändes att sitta ensam i en tågvagn, full med andra människor, bredvid en nerblodad cyklist och känna hur kroppen skakade, ögonen bulta och tårarna kämpa sig ner över kinderna. Nu vet jag inte vad jag vill skriva. Ingenting längre. Ibland blir det så.

Jag vet inte vad som behövs för att en människa ska få upp ögonen för att ens dagar någon gång kommer till ända. Att man ska ta vara på dem. Som liten var jag ofta i skräck när det gällde tanken på att jag faktiskt kommer att dö en dag. När jag väl fick beskedet om att jag skulle dö, blev jag inte alls lika rädd. Det var den 24 maj och året var 2008. Jag hade sju månader kvar. Det var vad som var uträknat. Kanske julen, men inte längre. När sommaren kom såg jag ljus. När hösten kom såg jag fortfarande samma ljus. Det var de vita väggarna i sjukhussalen som lyste upp. Utanför fönstret ändrades vädret mer än mitt tillstånd.

Idag är det den 26 Juli 2009. Det var för ett år sedan jag låg där i sängen med slangar in och ut genom min kropp. Det var 14 månader sedan jag fick beskedet. För 7 månader sedan skulle mina levnadsdagar vara förbi.

Tänk så fel det blev. Eller blev det fel? Det är någonting som jag nöter in och ut i mina tankar. "Jag borde vara död...".

Vad var det som fick min kropp att ändra sig och låta mig leva? Vad är det som gör att jag fortfarande går här? Visst kan det hända att jag faller ihop utan anledning, min kropp inte alltid gör som jag vill och jag lever mitt liv i ett flertal motgångar. Men jag är fortfarande här. Har fortfarande chansen, precis som alla andra, att göra vad jag vill med mitt liv. Alla är lika mycket utsatta i livet för att dö. Var dag du lever är just den dagen då du kan förändra ditt liv.

Älska vem du vill, gör det genom vad du vill. Men gör det innan det är för sent. Skynda dig inte, det gör inte livet bättre. Se vad du gjort för andra. För jag vet många som sagt att du, just du Emil, har inspirerat dem på olika sätt. Inte minst min syster som själv inte vågade säga det.

Nu känner jag att jag skrivit något som inte behöver betyda någonting för någon, men det betyder någonting för mig. Det var min mamma som sa det. "Du kan tro att du gjort något bra, men i hans ögon är du endast en liten barnunge." Jag bryr mig inte om du är född tidigare än mig. För hur skulle jag kunna ändra på min födelse?

Kanske är hemligheten bakom dina låtar att jag inte vet varför du skrev dem, och vilka dina tankar bakom dem är. Kanske är det det som gör att de berör mig på ett sådant sätt en människa aldrig kommer göra. En silkeslen smekning mot själen. Men det är också någonting jag inte vet någonting alls om. Jag har ju trots allt inte levt hela mitt liv. Måste jag då dö innan jag kan få säga det, eller när får man veta?

"Aldrig", ekar det i mörkret.

Men hur ska jag då kunna skriva någonting om det, eller är meningen att jag ska tiga hela livet. Hålla alla känslor inom sig men samtidigt ge alla en chans. Men hur lycklig kan man vara då när man inte vet om man får tycka och tänka vad man vill om man inte levt sitt liv?

Jag förstår inte.

ÅNERST!? Nejdå, endast lite småångest. En smärre kartastrof, med en mysig och oätbar körtfärsblandning.. Det är var jag absolut är! Det är jag säker på, jag lovar dig det.


Fan, det här med att linda in saker i silkespapper gör jag så gärna och älskar det, även om jag sedan känner mig alltför missnöjd med dem. Men hur ska jag än en gång veta vad som är rätt när jag inte upplevt det? När jag är nöjd över vad jag gör går det alltid i kras, vilket gör att jag allt för ofta tvivlar på det jag gör. Tvivel. Det är det jobbigaste när någon man älskar djupt tvivlar på en. Min mamma tvivlar på mig. Ofta, och hon lindar inte in det i silkespapper. Nej, inte ens tidningspapper eller en obetydlig kartong som kanske ändå inte är så obetydlig. Hon säger rakt ut vad hon tycker. Och det är inte alltid så härligt men så är livet. Ingen dans på rosor i alla fall..

Tack för att du finns, du gör sjuka dagar till någonting jag kan uppskatta. Att ligga där utan att kunna röra sig, men ändra få älska vildkorslöst. Det gör mig lycklig. Älska med livet. Tolka det hur du vill.. jag vet inte!

Kärleken till Leendet/