Uttråkad.

Nu skall jag gnälla lite, inte för att allting är dåligt, bara för att jag känner för det.

Jag har på senaste pratat lite med vänner jag hade under min uppväxt och mina år på gymnasiet.
Pratat lite om livet och hur allt är. Allt känns bra och nytt igen. Som att båda har växt upp och sedan inser man att man pratar med exakt samma person som man slutade umgås med pga deras beteende. Det har inte hänt något alls egentligen och det är okej.
Det är okej att fortsätta vara samma person hela tiden. Men jag känner alltid ett starkt behov av att trycka bort mina gamla vänner sakta men säkert när jag väl återfått någon slags kontakt med dem.

Jag har lite problem med att prata med nya människor, människor som inte är rövhål, driver en agenda med ens vänskap eller är allmänt pretentiösa.

Vet egentligen inte vad jag vill. Vill nog bara ha lite nytt i mitt liv.

Idag så såg jag min första flickvän ifrån tåget jag satt på. Hon skulle på samma vagn som jag satt på och jag försökte bara titta åt andra hållet och hoppas att hon inte skulle känna igen mig eller se mig. Visst, det var länge sedan nu. Men hela förhållandet var superkonstigt och jag är inte alls intresserad över vad som hänt i hennes liv.



Hur så såg hon mig inte eller så undvek hon mig med. Introverten i mig skrek av lycka.

Mitt liv är sjukligt tråkigt. Men det kunde väl ha varit värre antar jag.