Mardrömmar

Jag har hellre mardrömmar än vanliga drömmar.

Varför?

Vaknar jag upp ur en mardröm så blir jag lättad av att det inte är sant.
Att monstrena bara bor i mitt huvud och inte i verkligheten.
Lättad av vetskapen att dom kan inte få tag på mig så länge jag är vaken så kan dom inte såra eller skada mig.

Vaknar jag upp ur en så kallad bra dröm, så vaknar jag upp besviken.
Besviken på att mitt liv inte är så fin och perfekt som i drömmen.
Besviken på att jag inte alls har rest och sett alla ställen jag vill se i världen.
Besviken på att jag inte alls jobbar med mitt drömjobb.
Jag blir påmind om att jag inte är något annat än en sjuk, arbetslös fitta som inte gör annat än att sitta hemma och försöker luska ut varför jag inte fungerar som alla andra.
Jag blir påmind om att min familj hatar mig och vill absolut inte ha någonting med mig att göra.
Och jag blir påmind att min far är död sen 7 år tillbaka.
att ingen vill umgås, eller ens höra av sig till mig.
att jag är fruktansvärt ensam..

Så ja, jag väljer att hellre vakna upp kallsvettig i ren panik än att vakna upp och bli påmind om varför jag hatar mitt liv så innerligt.
Jag har nog med skäl till att ta livet av mig.
Jag behöver inte fler.