Det här med död och saker

Idag fick jag reda på att en väldigt nära vän till familjen gått bort helt plötsligt efter att hon lagt sig för att vila. allt hon hade var en simpel förkylning och lite svårt att andas pga att hon alltid haft en ganska svår astma.
runt 44 år blev hon.

Detta är en kvinna som jag har vuxit upp med, hon har alltid funnits där, och jag och mina syskon lekte massvis med hennes barn när vi var yngre. Jag har dock inte haft så mycket till kontakt med dom de senaste åren då jag inte bott i närheten av dem.

Men det sjuka är att jag känner ingen sorg alls. När mamma ringde och berättade så var det mer "jaha? så hon dog bara sådär då eller?" och sen inget mer alls. Detta är en kvinna jag har känt i 24 år, jag har lekt med hennes barn, jag har käftat med henne när vi varit småfulla osv. det har alltid varit roligt att se henne.
och nu är hon borta. Och allt jag känner är ingenting. allt känns som vanligt.

Har jag gått och blivit så fucked up att jag inte ens kan känna sorg för en kvinna som jag känt hela mitt liv?
Är jag så fruktansvärt känslomässigt avstängd?

eller är det bara för att jag någonstans vet att hon faktiskt har det mycket bättre nu efter all skit läkarna tvingat henne igenom i hopp om en ryggoperation, för att se slita den ifrån hennes händer och säga att hon inte får den om hon inte gör si och så flera gånger om? Så att hon tillslut tappar förmågan till att kunna gå.
Jag vet att hon gav upp för flera år sedan. Det syntes på henne när man träffade henne.
Nu var det väl bara kroppen tur att ge upp med..
Jag vet inte..