Äcklig&ful

Tänker lätta lite på hjärtat nuva.

Patetisk.
Jag inte vad jag ger för intryck till folk jag inte känner så väl, för jag skämms som en gris över det, men jag hatar verkligen allt med med mig själv. Mitt utseende, min personlighet, allt, hela mig. Jag kan inte se sig mig själv i spegeln utan att må dåligt av det. Jag äcklas av allt jag ser. Mina små och runda ögon, min jävla knölnäsa, min hängläpp, mitt feta ansikte, min feta kropp, mina manliga ben, min killrumpa och mina bilringar på magen haha. Känner mig som en jävla sumobrottare som blivit påkörd i ansiktet.

Det är nästan som att jag har fått tvångstankar krig allt detta.
Om jag inte gör vissa saker, känns det som att hela världen ska rasa, att alla ska lämna mig för att dom inser hur äcklig jag är. Jag kan inte visa mig utan smink, för det känns som att jag är så vidrig att det inte finns en chans i världen att någon skulle villja vara med mig om dom såg hur jag verkligen såg ut, till och med fulare än vad jag är med smink. Jag måste smyga in på toan konstant för att "fixa" till det som går, så att jag åtmindstone försöker se fin ut, även ifall det inte går. Gör jag inte det så blir jag nervös, spyfärdig, irriterad och klarar inte vara runt folk, för jag känner mig så brutalt äcklig.

Jag känner mig som en jävla fånge med den här äckliga kroppen och ansiktet som är åt helvete, jag _hatar_ det. Men jag försöker verkligen. Jag försöker bygga upp mitt självförtroende, försöker acceptera hur jag ser ut, men det är inte lätt. Jag har växt upp med det här, dagis, skolan, fritiden. Jag var alltid den feta och fula blatteungen bland alla svenska som ingen ville vara med. Till och med hemma blev jag kallad fet/ful/äcklig av min halv storebror, och min pappa klagade jämnt på min vikt och berättade hur fin jag skulle va om jag var smal, som min lillasyster. Och mamma, ah. hon tog alltid min brors parti, eftersom att hans pappa var död. Med andra ord är det ngt som varit med mig helatiden från ruta ett.

Och det hjälper inte hur mkt ngn än kallar mig fin osv, jag kan inte ta det serriöst. Det känns bara ironiskt och sarkastiskt, eftersom jag verkligen inte kan se det "fina" i mig, eftersom det inte finns ngt.

Förstår inte ens varför jag gör detta. Osminkad & sminkad så att ni verkligen förstår vad jag menar.

skillnad