Så jävla rädd men så jävla tacksam

Ärligt talat är jag så jävla rädd att allt ska gå fel igen. Tänk om jag kastar bort allting?
En jag faktiskt tyckte om här nere som jag inte har pratat med sen nyår skrev i fredags när jagla ut på Instagram att detta skulle va min sista helg nere i Skåne, trodde först hon ville ses men hon ville bara få tillbaka en grej som jag trodde jag hade fått men tydligen bara fått låna. Fick lämna den till hennes kompis som jobbar på pressbyrån.
Känns som om allting här bara är lånat. Lånad tid, lånad styrka, jag har lånat allt. Nu när jag ska lämna tillbaka allt igen, hur ska jag klara det här?
Har så jävla mycket rädsla i mig just nu. Tusentals katastroftankar som berättar för mig att alla hatar mig. Ingen kommer sakna mig. Fan.

Försöker se något positivt med allting. Jävlar vad mycket jag har lärt mig, jag har växt till en helt ny människa här nere. Jag har fått göra saker som jag drömt om i hela mitt liv. Wow. Jag är så jävla tacksam och så jävla rädd och jag kan nog klara det här ändå. För första gången i mitt livsp har jag något att kämpa för, någon att kämpa för. Mig själv.
Tack för att jag alltid fortsatte kämpa, och för att jag alltid ska fortsätta kämpa.
Det finns ingenstans att gå än framåt.