Förutsättningar.

Jag sitter på något sätt alltid att undrar över om hur det hade gått om saker var annorlunda. Jag ser på mina jämnåriga och upplever en känsla av orättvisa. Jag ser hur deras liv ser ut och och jämför med mitt.
Tänk om jag hade haft andra föräldrar?
Tänk om jag hade haft hennes föräldrar? Hade jag varit där hon är? Hade jag lärt mig att dem besluten jag tog var fel innan jag fick lära mig "den hårda vägen"?

Om jag hade haft föräldrar som hade tid till mer än sitt missbruk, för det är ett heltidsjobb och det vet jag också, hade jag också kunnat vara politiker nu? Eller atlet? Eller konstnär?
Eller vad jag vill?
Hade saker sett annorlunda ut och vi i min familj hade ätit ihop? Och om jag inte hade vetat vad full, sex och hora var när jag knappt hade börjat förskolan?
Är det saker som man kanske borde lära sig när man är äldre?

Barn kan vara så elaka. Men barn kan också vara snälla. Jag kommer ihåg ett speciellt barn, som numera är en speciell vuxen. Hon hittade en liten artikel i en tidning. Hon verkade vara den enda som förstod. Hon frågade mig, när vi var ensamma, om det var mig det handlade om. Det var så himla konstigt att sedan se hon och hennes familj. Vad bra dem hade det. Dem åt mat tillsammans, dem skämtade tillsammans, dem levde ett liv tillsammans.

Om man då skulle jämföra så finns det en uppenbar anledning att jag inte är på samma ställe som dem. Det finns en ursäkt.
Men jag vill inte ha en ursäkt, jag vill inte ha en anledning. Speciellt inte när jag inte får den utav någon alls utan bara i mina egna tankar.
Bara där så kan jag inse skillnaden i våra liv nu.
Varför.
Men dem som skulle behöva det mest, dem är på samma ruta som jag var när jag lärde mig vad sex var, för att jag såg det. När jag lärde mig vad full var, för att jag såg det. När jag lärde mig vad hora var, för att jag såg det, jag var det och jag fick det berättat för mig av en mamma som visade mig hur jag skulle göra.
Jag var 6 år gammal.
Jag trodde detta var normalt.
Jag är så jävla ledsen.

Jag vet att jag är stark. Jag vet att jag är smart.
Men det är något jag har varit tvungen att lista ut själv. Ingen har sagt det till mig tillräckligt många gånger för att jag ska komma ihåg det när jag behöver det som mest.
Det är så orättvist men det kan jag leva med, jag förstår varför.
Den enda tanke som inte kan släppa är varför fick inte jag det som alla andra? Hade jag varit där dem är om jag hade haft andra förutsättningar?
Hade jag kommit längre än dit där jag är nu?