Lite filosofiska tankar

Blir ledsen, nu när strålningen från Fukushima visar så tydliga problematiska skador på fiskars reproduktionssystem, deras organ och dem får sjukdomar som aldrig förut funnits i arten. Cancer blir vanligare och vanligare även för dem. Blir ledsen för att detta var preventeble, men Japan ville klara sig själv. Metaforiskt sätt tycker jag det säger mycket och jag kan tillämpa det på mitt eget liv. Här är en länk till en artikel om strålningspåverkan. http://awarenessact.com/fukushima-has-now-contaminated-13-of-the-worlds-oceans-and-its-getting-worse/

Allt vi vet med säkerhet är att den fysiska kroppen tar slut (man dör). Jag ser på Jorden som en stor kropp, och allt som existerar på jorden är celler. Alla människor, alla djur, alla träd, alla byggnader osv. Det har alltid varit självklart att någon dag så tar det slut, för allting tar slut. Men det betyder inte att något annat inte kommer fortsätta leva. Förra gången kom det en meteorit och tog död på en hel art, men livet fortsatte ändå. Det ger mig hopp. Jag kan ofta känna att jag vill att mänskligheten inte ska fortsätta existera, inte på en individuell nivå såklart, men ändå som ett kollektiv.
Jag försöker se det positivt trots min sorgsenhet i det hela. Försöker vara nyfiken för vad som komma skall. Försöker att tänka på mig själv nu, och min behandling, så kan jag ägna mig åt att hjälpa till sen.
Det kanske är dags för cirkeln att ta slut, och det är okej. Det är en symbios som jag skulle vilja delta i, även om det skulle betyda slutet för min fysiska kropp.
Men jag vill samtidigt göra mitt bästa med det vi fortfarande har, och dem vi fortfarande har, vill hjälpa andra. Djur och människor. Men först måste jag hjälpa mig själv.

Idag måste jag gå ut i skogen och meditera, eller jag måste inte, men jag vill. Jag vill gråta samtidigt som jag lyssnar på vinden och fåglarna och allt det vackra som faktiskt finna här. Jag ska också hjälpa Pia att plantera grejer i Växthuset, det känns givande.