Hört att man inte ska klaga iaf

Jag slutade inte festa i tisdags, förutom de timmarna jag käkade och packade väskan på så har jag inte varit hemma sen i fredags. Det är ett väldigt stort varningstecken för mig, jag spårar ur. Jag har noll i självkontroll och trots att jag känner att jag vill ta det lugnt i helgen nu vet jag nog innerst inne att jag inte kommer göra det.

Jag tror att tomas har lite för mycket känslor för mig än vad jag är redo att ha för honom. Jag kan inte inleda något seriöst när jag inte ens vet vem jag är längre, dessutom flyttar jag till skåne inom två månader antagligen (förhoppningsvis)
Jag har gått upp för mycket i vikt också så jag vill sluta äta men som sagt har jag ju ingen jävla självkontroll och är hungrig så jag ska laga mat om en stund (din äckliga jävla tjockis)

Vad gör jag med mitt liv? Nej alltså seriöst, jag frågar ofta det ganska ironiskt men jag undrar faktiskt. Jag är så jävla ostabil och jag vet inte
Jag vet bara inte. Jag behöver hjälp, men det syns inte på utsidan. Om Någon frågar hur jag mår så säger jag att man ska ju inte klaga så det är bra och det är ingen som ifrågasätter det, även om dem hade gjort det så hade jag förnekat det. Även om någon hade sagt att dem hade läst detta hade jag förnekat det. Förnekelse är min värsta mardröm men ändå är jag nästan mitt i det, snart iaf. Det är ganska jobbigt
Men man ska ju inte klaga så jag mår bra.