Att göra mig arg...

Att göra mig arg är något som är få förunnat. Visst, jag blir irriterad och sånt på saker och människor hela tiden. Men att straight up göra mig arg är något som få har lyckats med.

Men nu har vi en arbetskamrat till mig som kommer till jobbet bakfull lite för ofta och allt som oftast sent, nämnda person gör alldeles för många stora missar in total samtidigt som personen lever i en totalarrogans gentemot alla andra och har väldigt lite respekt för någon annan än sig själv. Iaf, det började igår med att jag fick agera barnvakt åt denne arbetskamrat under kvällen för att denne mer eller mindre gick runt och gjorde ingenting. Det gjorde mig väldigt frustrerad att behöva göra 2 personers arbete om jag får säga så. Fick rädda några missar och lite annat. (Var dock inte så att jag gick fram och sa till personen att jag varit och rättat till varje gång. Sa till någon gång att det var missat något.)

Fast forward till idag. Jag kommer till jobbet, har sovit ganska dåligt. denne arbetskamrat anländer ca 1 timme senare. Det är ett av de första borden för dagen och min kollega tar beställningen, men glömmer att skriva på lapparna hur många mat det är i varje kök, vilket är viktigt för kommunikationen mellan köken. Ingen stor miss, händer ofta och alla har gjort den några gånger i sommar. Jag tycker det är konstigt att det bara är en mat när det är 4 personer vid bordet, så går och kollar med det andra köket och visar sig att det var mer mat som inte riktigt var klar än. Går tillbaka och skriver "VÄNTA" på lappen så att ingen går iväg med tallriken. Jag går sedan tillbaka till det andra köket för att hämta maten till ett annat bord och ser i periferin hur arbetskamraten kommer för att ta tallriken, lyfter upp den och är på väg att gå. Jag frågar lite retoriskt om denne inte såg lappen, till vilket jag får till svar "men den är ju klar", jag får lov att förklara att det är mer mat på dennes bord och därför måste vi vänta lite då det går att undvika att en person sitter med maten framför sig medan de andra sitter där tomhänta. Personen blir arg och tycker att jag på något sätt trampar ned på dennes stolthet eller något och blir väldigt defensiv, jag säger med en kanske lite för skarp ton att det köket som inte var klara har sagt vänta och att personen skulle ställa ned tallriken. Varpå min chef också säger till min kollega att sluta bråka och göra det.

Det här tar personen som att jag är ute efter att hitta fel på personen och att få denne att se dålig ut. Detta vet jag då denne kort efteråt går förbi mig och säger "vänta bara tills du gör ett fel". Vid det tillfället var jag nära att ställa personen mot väggen och skälla ut denne efter noter om alla misstag och missar denne gör på en daglig basis, att denne anländer sent och fucking bakfull som ett as varje dag och hur den hela extremt stolta och arroganta slöjan denne bär är så lätt att genomskåda att det är pinsamt och bara är ett irritationsmoment för de som måste vara nära den.

Men självkontrollen tog över, vi var på jobbet och vi hade gäster. Det passade sig inte, det var inte rätt tillfälle. Men det är inte långt borta tror jag.

Men det värsta var inte att han gjorde mig arg. Utan det var att ilskan gjorde mig sårbar vilket i sin tur betydde att det blev en spricka i barriären som håller tillbaka all annan skit. Så var allmänt nere och kände mig ledsen resten av dagen med. Var som om flera år av starka känslor bröt ut samtidigt (om än i en liten dos) och överväldigade mig. Och inte gjorde musiken som spelades i restaurangen det bättre heller när jag helt plötsligt kopplar ihop en låt jag brukar lyssna på med en film och den filmen till ett minne och det minnet till ett annat and so on. Damn.

Ahja, nu fick jag skriva av mig lite igen. Vad gnälligt det lät va? Tur jag slapp höra mig själv säga det ^^


And remember!