Helt borta

På sistone har jag märkt att jag försvinner mer och mer. Det var något jag inte märkte i början, men nu är det något jag börjat lägga märke till, just för att det sker så ofta. Det känns som att jag alltid är inne i min egna lilla värld, fylld av drömmar och fantasier, där allt är möjligt. Det är nästan obehagligt hur djupt inne i de jag kan hamna. Sedan kan jag fastna i något helt annat, de totala motsatsen; jag hamnar någonstans bortom allt annat. Det är väldigt obehagligt, men ändå inte.. De enda tankar jag kan tänka är sånt som "lever jag?", för det känns inte så. När man lever känner man väl en massa saker, tänker mycket? Vad är man om man inte gör det? Det kanske skulle kunna gå att jämföra med medvetslöshet, för själv skulle jag inte säga att jag är vid medvetande när det där sker.. Det känns inte så iallafall

Hursomhelst så är allt det där något jag börjar tröttna på, för jag vill inte leva i en fantasi längre. Allt som händer runt mig nu är på riktigt, måste jag upprepa för mig själv.