Att försöka

Jag vill verkligen inte att folk ska tro att jag "skryter" om min ångest eller att jag låtsas må dåligt, för det är nåt som verkligen suger. När folk tror att man hittar på för att få attention osv... Eller att de tycker man överdriver och att jag borde skärpa mig, sluta larva mig.

Folk förstår inte. De förstår inte hur jag kan vara glad och skrattig ena sekunden och sedan sitta och skaka nästa. Men det går inte att förstå om man aldrig varit med om det. Jag har svårt att förstå det själv.
Jag får samma känsla varje gång. Det går inte att förklara på nåt annat sätt än att jag känner mig liten, ensammast i världen, ful, dålig och att jag bara ligger och väntar på att få försvinna. På att få dö.
Det jobbigaste är att när jag väl behöver någon att prata med så vågar jag aldrig skriva till någon, vill inte störa eller "smitta av mig" på nåt sätt.. Det suger rätt mycket.

Hursomhelst, nu känns allt helt ok, mitt prov är över och det gick ganska bra (kändes det som. Jag har mycket att se fram emot, vilket är skönt. Något som inte är lika skönt är att mitt "ex" (FYI) skrev till mig för första gången på länge igår och ba "Du, vi måste verkligen snacka..." Typ.. Det som är lite skrattretande är att vi ska ses den 14:e och ni vet vilken dag det är.. Försöker att inte bry mig så mycket om det, men det är lite svårt. Jag vill inte träffas och prata, jag vill inte bryta ihop, jag vill verkligen inte. Men samtidigt så vill jag.

Detta har blivit lite som min dagbok.. Det känns skönt att bara kunna skriva av sig, även ifall ingen kommenterar eller nåt..

Nu ska jag försöka vara en normal person och lyssna på Lykke Li eller nåt.
Puss