Vart tar livet vägen?

Ja e typ hypergla men ändå inte.
De känns förknippat som att vara i en twilight zone. Inget går vidare men inget blir ändå sämre.
De känns som om dagarna går förbi lika fort som att läsa en sida i nån bok.
Vem vill inte ha en simpel förändring i livet, men jag har själv inte viljan till att finna den, ingen ork, ingen styrka.

Vad som försämrar detta är min plats i livet just nu. De på transmottagningen i Alingsås förstår inte hur jag mår och känner. När jag förklarar att jag känner mig tvåkönad. Dom försöker konstant dra på den delen att de inte går att operera till ett extra kön. Jo jag fattar detta men med dagens teknologi bör det gå. Saken e ju den att man (Ursäkta mina grova ord) behöver en pitt för att forma en fitta.

Detta hjälper dock inte hur jag känner och mår; och BTW inget illa mot den som läser, men kom gärna inte med kommentaren att "de måste vara jobbig att känna dubbelt och inte bara välja" eftersom de e precis det jag mår bra som, varken de ena eller andra. Jag är bådå. Men mina känslor är inte tillräckligt, det behöves mer åtgärder...

Min poäng med dagens teknologi till störst del 3D printade organ. De börla för fan gå att printa en pussy! Om jag så skulle bli den första testdockan för detta så är jag fullt villig. Även om de skulle gå fel så ... Känner jag att ja kan leva ut livet utan något kön.
Det känns som om jag är satt i en limbo av ledsamhet och tomhet. Men då andra sidan så försöker jag hålla huvudet högt och se hur allting leder fram.
Men jag ser då fan inte ljust i tonneln, om de kommer ett så lar de vara ett tåg.

All in all Im gonna play some super motherfucking Mario on thy 64, to get some nostalgia ^^
And btw god bless ye Edsel your a cute, hot pothead who knows how to explain them feels. When everyday goes by