taltaltaltal

alla saknar väl vi den där känslan när ens förälder lyfte upp en på deras axlar, hur världen såg så stor ut därifrån.
när ingenting kunde övervinna att man fick minst poäng på minigolf, bara för att vuxna gjorde så man vann.
när alla ledsna miner och all ilska försvann när man fick en piggelin?
När man var tillsammans-gjorde slut- var tillsammans igen. och när man var kär i folk som man inte kändem och aldrig hade träffat.
när alla kunde vara med alla, och det enda som gjorde en osams var om man tog varandras spadar.
när man sov middag varje dag, när fröknarna på dagis läste sagor för en när man skulle vila.
när man fick riktig hemlagad mat istället för kokakyl. VI insåg inte då hur lyckligt lottade vi va.

När man oroade sig för nationella proven i 5:an,och nu oroar vi oss ständigt för alla möjliga olika prov och specialarbeten som ska skrivas klart och lämnas in.
förut oroade man sig inte för att arbeten skulle lämnas in i tid, utan det kunde dröja lång tid.

När man inte behövde bry sig om betygen, För det fanns inga.

när man var kompis med lärarna, och dessutom med hela klassen.
när man började sexan och fick vara äldst på skolan, då man fick bestämma över alla andra på rasterna.
när alla var nervösa för att börja 7:an även fast man hade massor av gamla vänner med sig, då man trodde att man skulle vara med dom för evigt, och inte kunna skaffa nya kompisar.

kommer ni ihåg första uppgiften i 7:an när vi blev jättenervösa ?
och trodde inte att vi skulle klara det, men efteråt märkte vi att det inte var så svårt ändå.
nu får vi istället nya uppgifter och specialarbeten, varje vecka känns det som. de ska vara långa och innehålla en massa SHIT som man ändå inte kommer komma ihåg då arbetet är slut. Då får man istället sitta och vänta i flera veckor för att få reda på resultatet.

ingen tycker väl egentligen om prov, som man måste plugga till, dag ut och dag in. ännu värre är det med omprov, som man själv måste hålla reda på, som vi inte har tillräckligt att hålla koll liksom?

Jag saknar känslan av att inte vara stressad och kunna andas ut någon gång.
jag saknar att ha en bästis, att man sa "du och jag mot världen" och man blev sams 10 minuter efter man bråkat.

Tiden då man kunde lita på sina vänner, är länge sen förbi.
nu sprids lögner ut som frön i vinden. man blir kallad för diverse saker bara för att man Bråkar med EN person.
Jag saknar att känna mig trygg och kunna lita på människor,

Jag vill inte växa upp, Jag vill vara liten för evigt!