fin text!

Alla saknar vi väl den där känslan när ens förälder lyfte upp en och hela världen ser så stor ut därifrån?
När ingenting kunde övervinna att man fick minst poäng på minigolf, bara för att den vuxna gjorde så man vann.
När alla ledsna miner och ilska kunde försvinna om man fick en piggelin.
När man var tillsammans-gjordeslut-var tillsammans igen osv.
när alla var med alla, och det enda som fick en att vara osams var om man tog någons spade.
När man sov middag, och när man var på dagis och fröknarna läste sagor för en när man skulle vila.
När man fick riktig mat istället för kokakyl.
när man oroade sig för nationella proven i 5:an,och nu istället behöver oroa sig över alla möjliga prov vi har nu.
när man inte behövde oroa sig om arbeten va inne försent, utan det kunde dröja ett tag.
när man inte behövde bry sig om betygen, för det fanns inga.
När man var kompis med lärarna, och alla i klassen umgicks.
När man började 6:an och fick vara äldst på skolan,
när man bestämde över alla andra på rasterna.
när man var nervös för att börja 7:an även fast man hade massor av vänner med sig.
Kommer ni ihåg när man fick sin första uppgift i 7:an och man blev jättenervös?
nu får man nya uppgifter varje vecka, som dessutom ska vara långa och innehålla massor av shit,
man själv inte kommer komma ihåg efter arbetet är slut.
Jag saknar känslan att inte vara stressad,
jag saknar när man bara hade en bästis,
då när det var ”du och jag mot världen”!
Jag saknar att vara trygg,
vill inte växa upp än..