Prinsens blogg

Jag vet verkligen inte vad det är för fel på mig. Hur ska jag någonsin klara att behålla relationer med människor.
Så fort jag träffar någon som det känns bra med så blir jag till världens dystraste pojk, jag går inte ihop med människor endast pågrund av att jag är så löjlig.
Är rädd igen, fuck

Tycker det är så roligt med människor, de beter sig så knasigt

Förövrigt så börjar jag må bättre, sakta men säkert

Så min bror gör landslagsdebut om några veckor, lite konstigt att det är han och inte jag som är med då jag krossar honom på planen, well well det har väl med att göra att de som spelar samma position som han gör inte kunde vara med.
Jag är ju också dock bara 18 så jag har många år till.
Sen kan det ju också ha något att göra att han har mycket bättre kontakt med de som väljer ut spelar, men jag är inte bitter! Ska bara visa nästa gång vi möts vem det är som bestämmer.


Edit: Låter fett grumpy, det är jag inte. Är stolt över honom!

Du var pissed på mig för att jag hade "byt ut" dig, men egentligen var det du som bytte ut mig. Det är inte ofta jag blir sur på människor, but you can fuck off

Duschen hemma har gått sönder så får gå till en camping cirka 400 meter från mitt hus om jag ska duscha. Ughh

Så för några veckor sedan så snackade jag med Alex och Maddpan i skype.
Det börjar med att Alex snackade skit om största delen av tiden (Jag kan ta det vi har en sådan ''vänskap'' liksom)
Men sen så berättar om när jag ringde en gång när jag hade en panikattack och grät, det var första gången jag öppnade upp för en kompis av det manliga könet, när han satt och hånade detta och sa det öppet till en annan person så kändes det seriöst som att han pissade på mina känslor.
Jag slutade prata med honom men idag tänkte jag att jag var löjlig så började prata med honom igen.

Han bjöd med mig på en fest och senare när vi satt och snacka skype med de som skulle på den här festen så säger han rakt ut ''Kim, lämna rakbladen hemma''.
Han var den enda där som visste att jag hade skurit mig och han säger det rakt ut, kändes som ett fucking slag i magen.

Jag försökte komma ur det jävla hålet.
Jag försökte klättra upp på de halkiga väggarna.
Men jag halkade och nu åkte jag ner igen.
Kanske är här nere jag hör hemma.

För bara en vecka sedan så hade jag betydligt mer livsglädje än nu. Visst, det var fortfarande hackigt men jag ville ändå göra saker. Ville skriva poesi, skriva en bok, göra dokumentärer och bli filmregissör.
Ville även spela rugby och även skapa ett eller annat spel som hobby. Så mycket jag hade tänkt med framtiden.

Nu känner jag mest att jag inte vill ha någon framtid, vill mest bara falla ner och dö.
Vill bara raderas från allas minnen så att jag slipper såra folk.

Sommaren kommer att bli ännu värre.
Sommaren är till för folk som har vänner, men för mig.
En sådan individ utan vänner så är det bara en hemskt påminnelse hur värdelös man är, att man inte har några kompisar och ingen vill veta av dig.

Behöver kompisar, men vill ändå inte ha några, för de leder bara till massa skit. Sen så skrämmer jag iväg dem.
Kan vara för att jag är introvert, kan vara för att jag ofta är deppig, kan vara för att jag är elak. Jag vet inte.

I like to be alone, not lonely.

I can see a few stars. But it is not my favorite so what is the point.