sapiosexuals blogg

Igår fyllde jag 18. Jag såg fram emot det hela, då jag hade bjudit hem 5 vänner och mat, dukning och allt var fixat. Min kille bjöd jag hem någon timme innan de andra skulle komma, men han låg i princip till sängs eller satt vid datorn under tiden som jag gick runt och fixade i huset. Trots att jag bad honom komma ner och i alla fall hålla mig sällskap satt han kvar vid datorn. Så jag lät honom sitta.
När mamma hade lagt fram fotoalbum från när jag var liten ville jag självklart sitta och kolla i dem, och jag antog att han också skulle vilja se hur jag såg ut som liten. Men, istället för att titta med mig vände han huvudet ifrån och glodde på Family Guy som sändes på tv:n. Inte ens när jag gjorde försök till att få honom att se åt mitt håll genom att vid olika tillfällen säga "åh, det är ju hos farmor", "åh, jag var så jävla ful" eller "titta här" kanske han lade en 0.5 sekund på att titta. Sedan var det tillbaka till tv:n.

När vännerna började komma så fick jag sätta dem i soffan med lite dricka och chips, för att själv springa runt och fixa med det sista. Då sätter han sig med luren och ska hålla på med massa, istället för att faktiskt prata med gästerna.
Jag kan dock inflika att han jämt ville att jag skulle sätta mig i hans knä och han verkade väldigt myssugen, men tyvärr vid fel tillfällen, som t.ex när jag skulle välkomna nya gäster eller fixa saker etc.

När gästerna hade kommit hade jag, trots att jag inte bett om någonting, fått choklad och blommor av samtliga - och gud vad jag uppskattade det. Av min kille hade jag dock inte fått någonting. Inte ens en blomma. Ingenting. På min 18:års dag. Jag lade dock ingen vikt på det utan kom mer att tänka på det senare, när han hade begett sig hem.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Lite av båda.
Igår när jag skulle sova, och i morse när jag tänkte på det igen, visste jag inte vad jag ville. Han hade dock skickat ett väldigt sött sms där han nämnde hur glad han var igår över att se mig och lite annat. Men jag blir ändå fortfarande bara så trött på det hela. Hade han fyllt år hade jag lagt all min fokus på honom. Hade han tagit fram hans fotoalbum hade jag varit fullt engagerade och hade självklart velat se varenda bild. Jag hade velat snacka med alla hans vänner och hade aldrig suttit med mobilen(vilket han gjorde under halva kvällen).

Jag förståååår inte.

Jag har blivit så oerhört kåt i Cillian Murphy, a.ka Thomas Shelby i Peaky Blinders (serie om ett gäng som fanns på tidiga 1920-talet).

Alltså jag menar..









.. jesus christ.

Min lillebror kom nyss hem och började tala om det ovanstående. Han har tydligen en vän i skolan som vill ta med honom på deras nästa möte. "Skojar du eller?" var det enda som jag kunde få ur mig.
Sedan tog han och skämtade om 'den typiska klädseln' för en vänster.

Det är hemskt att vara i en familj där majoriteten röstar och/eller håller på Sverigedemokraterna.
Mina småsyskon, ännu bara på 10 och 8, är redan influerade av mina föräldrars åsikter. Min mamma är mer subtil och vill inte gärna snacka öppet om det, men min låtsaspappa kunde mycket väl under valet uttryckligen säga att han är för SD och utropa "Fy fan vad bra!" när SD hade så mycket som 16 %(räkningen var ej klar). Jag ville slå honom med en stekpanna i huvudet, för hur jävla dum är man inte som säger det inför barn som inte har sina egna åsikter klara.

Jag hatar att bo i ett hus där mina åsikter går emot alla andras.
Och jag hatar att jag även blir influerad och påverkad av vad dem säger, för varesig jag vill det eller inte så får jag höra om det.

Min mamma har nu varit sjuk med fibromyalgi (muskel- och vävnadssmärta inkl. en hel den andra fysiska och psykiska svårigheter) i snart 3 år. Det har varit en ordentligt berg-och-dalbana, med mycket psykiskt påfrestande övningar och en ordentlig övning i tålamod och uthållighet. Hon har dock bättrat sig med hjälp av cannabisolja(nej, den gör en inte hög då den innehåller en väldigt liten procent THC) och är nu piggare och mer rörlig än innan. Men då hon inte kan arbeta är hon ständigt ensam hemma, med hundarna och sina stickningsprojekt. Och detta har nu börjat visa sina spår.

Hon har börjat att prata. Konstant.
Det känns så jävla hemskt att säga det, men jag klarar inte av det. Jag har tillräckligt med stress gällande sysslor hemma(dammsugning, diskmaskin, ut med hundarna, plocka upp efter syskon etc), skola, pluggande, träning etc. och att samtidigt försöka vara hemma med familjen. Men samtidigt som allt detta hittar min kära mamma de sämsta tillfällena att prata med en: på morgonen när man ska ta sig iväg till skolan, utan att glömma något. Även om man är stressad så kan hon kontra med "men du kan ju lyssna när du ändå håller på", vilket gör att jag ofta glömmer saker och blir ännu mer stressad. Sedan undrar hon varför jag springer upp och ner för trappan som en jävla tok. Det andra tillfället är när jag försöker att plugga. Då kan hon komma och säga "men, bara 10 minuter kan du väl lägga undan nu när jag ändå är i köket/här?".

Jag får panik.
Jag tycker samtidigt så jävla synd om min mamma som inte har något val än att vara hemma. Hennes smärta hindrar henne från så mycket i livet och det blir få vänner att prata med(i alla fall som jag vet att hon väljer själv). Men jag klarar inte av det. Och jag känner mig så jävla dum på grund av det.
Vet fan inte vad jag ska göra.

.. endast snackar om träning hela tiden,
kollar proteinhalten i varenda vara innan det köps in (t.ex när det står mellan OLW's och Estrella's Sour Cream and Onion),
tar upp sin kropp på tal i alla fall 5-10 gånger om dagen,
står och spänner sig framför spegeln varje gång han får tillfälle,
skickar bilder på överpumpade män med en kropp som hade kunnat mätta 200 hungriga barn,
ja.. då känner jag såhär:



För jag hade verkligen inte kunnat bry mig mindre.

Jag vill slå hål i väggen. Jag får ont i magen. Jag vill spy på hela alltet.
Annars försöker jag att låta andra ha sina åsikter om saker och låter dem tro vad dem än vill, men jag själv kan rakt ut säga att jag är emot religiositet. Jag har absolut inget emot att folk är religiösa, så länge de håller det för sig själva och inte försöker influera andra. Tro vad du vill, så länge du håller det för dig själv och inte skadar andra.

Nu tänker jag främst på IS, Islamiska Staten, men det gäller även alla andra extremistiska grupper. Ingenting är bra när det går till överdrift. Och nu har det ju minst sagt gått för långt.

Jag satte mig för att se två videos ang. IS och jag ville spy på alltihop när jag hörde vad de sa. Och när även barn, så små som 9 bast, säger att de är för dödande och krig, att de ser fram emot att gå med i IS för att döda icke-religiösa(= de som inte är muslimer).. då jävlar blir jag rädd. Skakar nästan av ilska när jag skriver detta och jag får knappt fram ord.

Jag svettas något oerhört. Visst, det är varmt ute och man svettas naturligtvis mer av det, men jag menar att jag svettas onaturligt mycket. Hela tiden, vad jag än gör.
Det kan i princip räcka med att jag cyklar i 5 minuter för att svetten sedan ska börja rinna nerför ryggraden. Jag behöver inte ens anstränga mig något särskilt för att det ska börja rinna. Och det har börjat gå mig på nerverna.

För att visa ger jag dagens exempel, där jag precis cyklat ynka 10 minuter(efter-svetten var ännu värre, fick torka av mig 3-4 gånger);


Hade det varit för 5 månader sedan hade jag svettats den mängden efter i alla fall 20 minuter. Om ens då. Och även då tycket jag att det är för mycket.

När jag klagade om detta problemet för mamma sa hon att, desto mer tränad man är desto mer svettas man? Men jag förstår inte hur det går ihop, för så jävla tränad är jag inte. De på gymmet är dessutom tre gånger så stora som mig, men svettas inte ens i närheten av lika mycket.

Jag får i alla fall damp, för jag tappar lusten för att ens träna då jag svettas så mycket. Det är oerhört obehagligt och dessutom jobbigt att behöva torka av sig tjugoelva gånger under ett pass.

Någon som vet vad man kan göra, eller som har liknande problem?

Jag finner mina drömmar oerhört underliga. Nu i natt drömde jag om att jag födde massa tomater, som senare skulle bli till bebisar. Jag födde kanske 12 tomater, alla i olika storlekar(mini-tomater främst, men det fanns undantag med vanliga, stora, också). Där fanns även mini-bananer(?), som var kanske 2-3 cm långa. Av alla dessa, bortsett från mini-bananerna, skulle jag få välja ut 2 stycken(fick inte fler av mamma..) som sedan skulle bli barn. Jag funderade oerhört mycket över vilka tomater/ungar som skulle bli vackrast och till slut valde jag ut två stycken, varav en var stor som en vanlig tomat och en som en körsbärstomat. Därefter, för att.. göra dem mogna(?) skulle man lägga in dem i ett papper och sedan sätta ett ljus ovanpå. Jag gjorde det, men sedan var det bara pappret kvar(tomaterna hade mosats???) och det var så dem var redo att börja mogna. (Jag skulle alltså först föda ut tomater, för att sedan stoppa in dem igen och låta dem växa till riktiga bebisar?)

När jag fortsatte in i drömmen handlade det om att någon hade snott saker ur min väska. Jag konfronterade ett par ungar, som gick tillsammans med sin pappa, och de erkände. Därefter försökte jag få tag i mina saker igen och det resulterade i att en av ungarna åkte ut genom fönstret(och dog). Då ungen dog ville pappan hämnas och då snodde jag hans mobil och hotade att kasta ner den för trappan om han kom närmare. Dock kom den andra ungen och fick tag på mobilen och gav den till sin pappa, som nu inte längre hade något som hindrade honom från att attackera mig. Jag springer upp för trappan i panik och hör hur pappan springer upp för trappan emot mig. Men då han har sådan fokus på trappstegen tar jag och ställer mig precis vid trappslutet och sedan puttar jag ner honom när han kommit upp, så att han faller ner och blir nästintill medvetslös. Han kryper neråt för trappan och försöker fly ifrån mig, men då kommer jag med en hammare(?!) och smäller honom i huvudet med honom för att försöka döda honom(annars hade han försökt döda mig igen).

När jag vaknade var lakanet genomblött, min kudde(1/3) låg vid mina fötter och täcket var ihopknycklat i slutet av sängen. Jättefint.

Vad önskade sig min mamma till morsdag? En tårta.
Vad fixar min låtsaspappa, trots att jag redan bestämt att jag skulle baka en tårta? En cheesecake.

Upptäckte Bo Burnham för drygt en månad sedan och är fullkomligt förälskad i honom och hans fantastiska humor. Och hans underbart fantasirika uppträdande. Perfektion, helt enkelt.

Förutom att jag skrattade något oerhört till hans föreställningar och nu sett dem båda två gånger(om inte det blir en tredje ikväll) lyssnar jag på hans låtar på repeat. Fantastiska dem med, såklart.
Och för er som inte sett/lyssnat - gör det. Annars kommer här mina favoriter;