Tilphys blogg

Jag fick ångest från ingenstans.
Kan inte andas, typ.

Känner mig så satans ensam titt som tätt, hamnat lite under botten.
Vill bara trycka på "stäng av" i dessa lägen men knappen finns inte någonstans.
Skulle känna mig ännu mer värdelös om jag gav upp för en plötslig nedåt svacka eftersom att jag kämpat så länge för att både hålla mig ren och löst problem så jag lite smått kan ta mig uppför.

Men jag vill försvinna just nu.

Vet inte om jag ska stå, ligga eller springa.
Måste bli av med den här känslan.. Mår så fruktansvärt.

Hjälp.

Fett tröga är dem, måste ringa och bråka med dem imorgon bitti, fick ett annoying brev från dem nyss, orkar inte ringa nu, får väl köa i en halvtimme in that case.
Betalade dessutom in min tandläkarräkning på 2200kr idag så min plånbok mår vill jag mena och snart får jag en ny tid så dem får rycka den.

Aja, ska fixa mitt hår osv inför helgen.. Måste se bra ut. Måste.
Vill ha untz untz oh booze i lass.

Fett ovärt inlägg.

Oh god.
Är svullen och om en timme sitter jag och tvångsgapar, kul., dessutom är dem här besöken ap dyra och jag har så mycket utgifter att jag inte ens håller koll på något längre.
Och inte hör man något från försäkringskassan heller, haha.. Inte så konstigt att man mår dåligt.

Aja nu äta frulle och sen skutta mot tandläkaren, wish me luck.

Kommer få leva på soppa och te några dagar framöver, har svullnat upp helt igen fast på vänster sida den här gången.
Började göra ont i förrgår smått men tänkte inte på det så mycket då men nu kan jag varken gapa, svälja eller knappt prata.
Försökte supa ner mig i natt/morse pågrund av smärtan men det gick inget vidare bra så jag ska ringa och boka tid imorgon eftersom jag ändå fick en påminnelse för några dagar sedan, har dragit ut på det medvetet eftersom jag är livrädd för ingreppet som ska göras, lät allt förutom mysigt när hon förklarade hur det skulle gå till.
Min ena tand sitter helt fucked up och jag måste operera bort den, alltså måste dem ta bort en del av mitt käkbenet för att komma åt skiten.
Jag är inte rädd för att gå till tandläkaren annars men tanken gör mig för första gången illamående, snyft.
Någon får seriöst komma och hålla mig i handen.

Men hellre få det gjort än att springa dit fram och tillbaka med groteska smärtor och inflammationer när inget ändå kan göras.
Palla lida i onödan liksom.

Aja som sagt nu springa till affären och bunkra upp med kopiösa mängder smaklös soppa, sen hem och dona lite, kommer nämligen över några dudes som ska kolla lägenheten imorgon bitti.
Ikväll blir det lugnt. Kanske tar några cigg med en polare i brist på annat.

ciao. X.X

Ja men titta så träffad man kände sig.










"We're just suicidal kids telling other suicidal kids that suicidal isn't the answer."

Hemskt men sant.

Mår mycket bättre psykiskt av den lilla förändringen konstigt nog, det är andra dagen nu och det känns jätte skönt.
Ännu lyckligare blev jag när jag såg att det snöade.
Så extremt mysigt.
Pratade med en gammal tjejkompis i telefon tidigare också..

Nu tvättar jag, har storstädat mitt rum i sen elva imorse och 80 tals musik skriks i hela lägenheten.
Har hjälpt till hemma så nu har jag en överlycklig mamma och en busig kisse som springer runt överallt.
Ska dansa vidare med moppen och mitt glada humör nu.

Dessutom är en killkompis på besök i Stockholm för första gången sen han flyttade till Göteborg i höstas, ska försöka få in en träff med honom och Folke snarast.
Om dem tar sig en tur ut hit med bil så kan jag på samma gång lämna av tjocktröjan jag lånade i utbyte mot min svarta mössa jag glömde i hans bil för hundra år sen.
Haha, jösses vad jag och jawa grät när vi skulle säga hejdå till honom dagarna innan han skulle flytta, var nå det värsta jag varit med om.
Sista gången vi träffades var på Jawas födelsedagsfest som rått spårade ur, dessutom var jag så onykter så jag knappt pratade med honom.
Men dagen efter hade vi alla världens gruppkram och hela grejen var så känslig, han har funnits med i så många år. Fina minnen.
Men sålänge han har det bra så är jag glad!

Aja happy är man.
Om livet ändå alltid kunde kännas såhär! :)

Mötet i sig var skönt att komma till men utifrån det jag pratade om idag så väcktes dem starka misstankarna om adhd återigen.
Jag känner hur många som helst som har den diagnosen, min dåvarande flickvän lärde mig också mycket om det och jag fick se många sidor från henne med som jag kände in mig själv i till största del.
Sen brukar mina vänner skoja till om att jag kan ha det ibland, vilket är okej då jag lätt kan gå in i försvar och själv skämta bort det.
Misstankarna om att jag skulle ha det har redan funnits redan sen jag var liten, vid fjorton årsåldern när jag blev flyttad till behandlingshemmet fick jag träffa en psykolog som även där konstaterade att misstankar fanns.
När jag sökte mig till BUP vid 17 års åldern så hann jag inte ens komma på två möten innan tanten jag träffade sa rakt ut att "ja men det här låter ju lite som adhd" lite smått ironiskt.

Jag vägrade ta till mig det.
Blev flyttad till vuxen psyk efter 18 års åldern med diagnosen borderline och starka inslag av adhd.
Fick där även göra om alla utredningar som gjordes på BUP och jag ljög medvetet på alla svar och tester för att slippa få diagnosen, men av allt jag sa muntligt så var det alltid adhd man kom in på men jag som vanligt sa rakt ut att det inte var något jag hade.
Arg blir jag också varje gång det kommer på tal.

Jag vet att jag har det men totalt blå förnekar det och så har det varit hela mitt liv mer eller mindre.
Tror det har med att jag har blivit kallad "cp unge, damp barn, idiot, dum i huvudet och adhdunge hela uppväxten.

Gjorde en ny beteende analys och allt blir så jävla jobbigt, är och lever i en bubbla som bara jag kan bryta mig ifrån..
Hur gör jag det när jag hållt på i ett visst sätt hela mitt liv?
Åren tickar och jag klarar inte av att göra enkla saker som får mig vidare i livet.
Skicka in lite papper, ringa lite samtal, göra saker under tvång.. Men ikke, då slarvar jag bort allt, förtränger det som är viktigt och gör tusen andra onödiga saker.
Ska fylla i skattningar ikväll, har lovat att göra om och göra rätt den här gången, utredningen körs igång snart igen.
Jag vet redan vad det kommer sluta med.

Tillskillnad från andra diagnoser jag har, som har varit skönt att få så känns det här tusen gånger värre.
Känner mig så dum och efterbliven.
Varför känns det såhär jobbigt för?
Andra verkar kunna leva med det rätt bra ändå. Men jag själv känner mig som ett freak.
Grov ångest är bara förnamnet..

Fick iallafall hem papper om lite övningar och mindfullness, ska inom kort få börja testa adhd mediciner för att se om det gör någon skillnad. Mitt kedjetäcke ska jag tvätta och försöka komma igång med vardagliga sysslor.
Men jag har inte den blekaste aning om varför jag är så fylld med tårar och tomhet nu när jag tar tag i det igen.
Känns som en tyngd över hela mig. Suck.

Min psykoterapeut skrattade till och sa att jag är väldigt speciell.
"Vägra ta emot hjälp, kan aldrig sitta still på mötena..vilket är sant. Hon får fram en ganska rolig sida i det mörka ändå men också ta sitt jobb på yttersta allvar. "Du är inte dum i huvudet".

Ja. Nej fy. Mår sämst.
Har så mycket som snurrar i mitt huvud atm så jag spyr nästan, måste ut ut ut ut ut.
Ska ut och springa, springa ifrån allt. Önskar att jag kunde döda mina känslor just nu.. :(

Okej, inatt kunde jag inte sova överhuvudtaget så jag har kollat film sen min bästavän åkte hem igår kväll.
Suger verkligen att sova själv speciellt när jag har haft sovsällsksp i så många dagar, det blir nästan som en praktisk omöjlighet för mig med tanke på att jag inte tar Imovane längre men har iallafall för första gången på länge inte övertänkt massa jobbiga saker, bara levt igenom dessa timmar otroligt nog.

Ska iallafall rulla några cigaretter nu och snart dra iväg mot psyk, är någorlunda nervös faktiskt.. Inte varit hos min behandlare på flera veckor. Avbokade korkat nog alla möjliga möten men pågrund av press och för att jag mådde väldigt dåligt psykiskt.
Jag vet att jag inte ska avboka, terapin och läkarna är ju till för att hjälpa mig men jag var så iproppad med olika typer av mediciner att jag inte knappt var närvarande.
Sen sveptes jag ner i en tid med mycket alkohol, präglades av tunga tankar som gjorde mig extremt orkeslös, hade ingen lust att berätta vad som hände inom mig mer än nödvändigt eftersom jag då redan var nära på att bli inlagd och sjukhus överhuvudtaget är ingenting som lockar mig för fem öre.
Men jag lyckades även denna gång överleva min nedgång och har kämpat mig upp så därför bestämmer jag mig för att åka idag.

Har suttit tyst med alla mina känslor allt förlänge så jag lär få ut allt på mötet, därför skippar jag sminket helt idag.
Ska bli riktigt skönt ändå.

Sen var det så extremt länge sen jag var uppe såhär tidigt, känner mig näääästan normal haha!

Om jag orkar sen så ska jag väl åka in till city och fika med min efterlängtade blondie..
Annars blir det av i veckan, vi får väl la se.

Hej ovärt inlägg.

Halloween är över, visserligen är jag småfull idag igen.. Men det slår inte gårdagen för fem öre.

Är dock så jävla peppad på nyårsafton redan nu.
Jag och min bästavän kommer eventuellt komma in på en riktigt nice nattklubb i stan, är döööööö taggad.
Älskar när vänner känner vänner som får in en på ställen som man vanligtvis kanske inte hade kunnat få turen att komma in på annars. Stället är jävligt fint.
Ska beställa en riktigt fin klänning tills dess, fixa in champagne, fira som aldrig förut.
Tolvslaget ska bli perfekt.

Allt ska vara så jävla fucking perfekt.


Ehhh... Ja :$

ajm happi.
ajm glad.

wooohoooh!