SandraDavis blogg



Tjej, 27 år. Bor i Skellefteå, Västerbottens län. Är offline

SandraDavis

Fakta

Riktigt namn: Sandra Lindfors Civilstatus: Singel
Läggning: Osäker
Intresse: Musik
Bor: Själv
Politik: Vänster
Dricker: Te
Musikstil: Allt
Klädstil: Svart
Medlem sedan: 2012-06-29

Event

SandraDavis har inte lagt till några event än.



Emopöjkar

Jag tycker om emopojkar liiite för mycket. Eller egentligen alla pojkar som är lite alternativa och vågar stå ut ur mängden. Men just nu är det emopojkar jag dreglar över.











Anger Management

Mina aggressionsproblem är fan inte roliga längre. Jag tappar en pärla på golvet, och måste bita mig i handen för att inte skrika. Jag tappar en till, drar mig i håret. Den tredje pärlan får mig bara att gråta ut ilskan. Jag hatar det. Jag hatar det så sjukt mycket. Om någon hade sett mig få dessa utbrott så hade jag snart inte haft några vänner kvar. :)



Krossa mitt hjärta, såsom jag förtjänar.

-För att vara ärlig så vill jag ha mitt hjärta krossat.
Kanske för att få känna att bli älskad på låtsas.
Kanske vill jag gå sönder för att snabbare bli hel,
kanske vet jag om att jag ständigt gör fel.
Kanske beror det på ett spel om makt,
det kanske beror på mitt självförakt.
Kanske så är det ett självskadebeteende,
grundat på tanken av mitt eget utseende.
Kanske vill jag känna som alla jag sårat,
kanske vill jag ha det som svårast.
Kanske vill jag ha en orsak till allt,
smärtan som dränker mig varenda natt.
Kanske vill jag bara lära mig själv en läxa,
"Sandra, sluta bete dig som en jävla häxa."-









Please skriv till mig?

Uttråkad.
Som.
Fan.
Var en god själ och skriv till mig innan jag dör tristess-och-ensamhetsdöden.



IF YOU LOVE ME, LET ME GOOOOOOOOOOOOO!

Älskar P!@TD, dom är så äckligt bra. Och Brendon Urie är så äckligt snygg. Äckligt. Snygg. Jag kan inte med ord beskriva hur jävla attraktiv denna människa är för mig. Bara. Perfekt. GAAAAAAAAAAAAAH.



Ångest å skit

Hatar det<3
Det är rätt sjukt att man kan leva i samma hus med samma människor i 15 utan att de känner en. Att ha gråtit sig till sömns 1000 nätter utan deras vetskap. Att medvetet ha försökt sluta äta och maniskt ställt sig på vågen på kvällarna, suckat djupt över siffran. Att ha fått panik när såret blöder alldeles för mycket, att ha suttit med toapappret tryckt mot handleden i ett desperat försök att stoppa blodet, att skärrat tänka "Vad har jag gjort?".
Allt detta, utan att de vet. De vet ingenting. Inte ett skit. De har inte en blekaste aning.