Nu börjar det närma sig den högtid som i folkmun kallas för Julafton, oavsett om den firas i just ditt hem bland skitiga tallrikar och överfyllda askkoppar framför en allt gulare datorskärm, eller inte alls så finns den där som ett blött täcke ovanpå oss. Jag själv firar jul i samma utsträckning som de flesta andra, och har därmed kommit i kontakt med andra människor under firandet och det finns ett par typer jag vill ge en skarp tillsägelse.
Du som sitter och sörplar på en femkommatvåan på Julafton, gör det i den utsträckning du kan med sällskap iaf. Ställ till med ett fylleslag i EC-discorden (jag tittar på dig MCMEM).
Resten skiter jag i. MCMEM jag ser och hör dig, och jag finns ett samtal bort.
Blicken ut genom fönstret börjar närma sig samma temperatur som den värld jag beskådar, sakta men säkert kyls den ned till en blek kopia av den annars skarpa blick som fram tills nu brukade iaktta och beundra den omvärld den ser. Jag blickar ut och ser inget annat än kala träd vilkas grenar penetrerar den gråblå dimman som spjut i en strid. Under trädens kronor skiner våt mörk asfalt och betong, vanligtvis brukar det ge en association av liv, civilisation och struktur men nu ser framkallar den inga andra känslor är hopplöshet och - vad jag tror är början på - skräckfyllda tankebanor. Jag har suttit och stirrat ut på samma grå betong, samma kala träd i snart två månader och jag tar mig inte loss. Jag försöker slita min blick men hindras hela tiden av känslan att det är förgäves, även om jag skulle se bort för ett ögonblick, eller en evighet skulle ingenting förändras av detta. När jag ser tillbaka hade mitt sinne enbart ytterligare kastats ned i ett tungsinne av den stiltje jag beskådar.
Mina händer som sakta men vant glider över tangenterna när jag skriver detta ser annorlunda ut nuförtiden, händer som en gång varit flinka och starka ser nu svaga och grådaskiga ut. Vad är det som har hänt egentligen? Hur kan denna förändring ske så snabbt och utan förvarning? Ingen medicinsk förklaring får jag, jag ser snarare ut att vara friskare än många andra. Jag undrar vad de menar med det?
Jag vattnar fortfarande mina växter, den fjädersparris som så starkt trevar sig genom tomrummet omkring den får mig att minnas när jag själv sökte, utforskade vad som fanns omkring mig. Dess spröt med nya skott, nytt liv som arbetat sig säkert en meter från själva stammarna skvallrar om en fåfäng förhoppning att det finns något att finna därute. Något som är värt ansträngningen.
Jag är inte fåfäng längre, jag vet sanningen.
det är märkligt hur vi kan hitta sådana likheter på både mikro- och makronivå, globalt har vi en pandemi som har härjat hela året och på det nära planet upplever jag precis samma sak.
Vi får hoppas att ett vaccin hittas även för det sistnämnda.
har ni någonsin haft en relation med någon som ni ansett vara en vän, en stöttepelare och någon som ni kan förlita er på? någon som ni tror vill ert bästa och som inte skulle backstaba er?
jag har varit naiv. jag har aldrig känt mig så grundlurad förut.
förutom när det kommer till vädret, stämningen och den allmänna känslan. Kanske är det för att jag börjar bli ancient relik men jul är inte vad jul varit.
Drömde så märkligt inatt när jag sov, skulle vilja säga att det var en mardröm ändå. Drömde att jag råkade flasha naken hud på EC discorden, vaknade med ett ryck strax därefter. Nu är jag inte den som är pryd, eller är orolig för vad jag visar upp men det var ändå ett orosmoment.
Blev irriterad på mig själv, varför skulle detta vara något jobbigt för mig? Ska bevisa för mig själv att jag klarar av det. Det kommer bilder framöver.
det verkar som att polarisering har skett här på EC, och att följare av den där andra "nya stjärnan" försöker sabotera för oss vanliga hederliga bloggare.
En sak är säker iaf, och det är att ni aldrig kan tysta mig! jag kommer aldrig sluta dela sanningen.
Jag är en stark individ, här för att stanna. Här för er, mina följare.
