sapiosexuals blogg

Var länge sedan jag lipade så som jag gjort idag. Försöker för det mesta att hålla mig ifrån det, men idag gick det väl inte sådär jättebra.

Jag och min kille tog en paus sedan i fredags, för att tänka igenom allt(främst för honom, för att han ska tänka hur han kan göra det bättre för oss båda och för att få honom att inse att man behöver tänka på den andra parten också). Jag hoppades innerligt att han skulle säga att han tänkt igenom ordentligt och att han ska göra allt för att det ska hålla, men fick snarare ett "ja asså jag vill vara med dig, älskar ju dig". När jag fört upp allt som jag finner problematiskt så hade han inte heller mycket att säga, och inget som peppade en att försöka bättra på förhållandet. Så till slut, efter en del bölande från min sida, beslutade vi oss för att avsluta det hela. Vi ska dock hålla kontakten. Då vi pratade redan innan vi blev tillsammans, och har gemensamma vänner, vill jag absolut inte att vi ska ha en jobbig relation till varandra. Men det verkar vara bra mellan oss, i alla fall.

Bajsbajsbajs. Han har varit den enda som jag någonsin kunnat se en framtid med, och gud vad jag ville att detta skulle hålla. Jag hade gjort allt, om han bara hade gjort detsamma.

Hade en vän, som jag inte haft kontakt med på ett par månader, som plötsligt skrev till mig.


Ja alltså.. du vill inte tillfredsställa dig själv?






Hur detta problemet ska lösas vet jag dock ännu inte.

Kan man verkligen vara tillsammans med någon som man inte ser en framtid med? (Med framtid menar jag exempelvis att flytta ihop och leva tillsammans, få barn och liknande.) Går det verkligen att få förhållandet att hålla, om det är såhär, och i så fall: är det värt det i längden?

Och, i fall att man inte kan se en framtid(eller, framtid där man kan jobba och komma överens med varandra), kan man förändra eller påverka det i en annan riktning? Och i så fall; hur?

När jag tidigare påbörjat att töja öronen har min mamma kommit på mig och sagt att halva studiebidraget ryker om jag fortsätter. Jag har varit grinig över det men fått acceptera det. Min mamma har dock sleeve och har haft alla möjliga hårfärger, men töjningar är big nono av någon anledning. Nu när jag dock fyllt 18 och får in pengarna själv kom jag på att, nejmen fan nu kan de ju inte stoppa mig. Så jag tog och beställde.

Jag hade inte planerat att berätta för dem, för.. varför skulle jag behöva? Men jag visste ju att de skulle komma i brevlådan, och att mamma antagligen skulle undra över vad det var. Och det var vad som hände. Hon berättade att jag fått brev och undrade vad det var, men jag svarade att hon inte skulle få veta. Hon blev misstänksam och tog själv och försökte känna på brevet vad det kunde vara. "MEN vad är det?" Och tyvärr, just då jag tyckte att det var otroligt roligt att få "trycka upp det" lite, så svarade jag att det var töjningar och började dansa framför henne samtidigt som jag sjöng fram att hon inte kan göra något nu. Hon började skratta, samtidigt som hon sa "nej, nej" och förde, ännu en gång, fram hur fult hon tycker att det är. Samtidigt kommer min låtsaspappa ner och hänger med på mamma, men för att kontra kunde jag bara peka på hans heltatuerade armar. Jadu, inte fan är det många som tycker att dem är snygga, men du gör ellerhur?

I alla fall så kommer det självklart att ta ett tag nu att trappa upp, då det blir 1 mm upp varje månad, men hellre sent än aldrig. Pepp.

Nu är bannemig halkörningen bokad och det blir av nu på tisdag, klockan 6.40 på morgonen. Är extremt pepp, särskilt då jag fått höra vänner snacka om hur roligt och adrenalinfyllt det är. Efter att det är gjort är det bara att börja förbereda sig för uppkörningen. Gud i helskotta vad jag ser fram emot det. Ska köra på och öva alla olika moment fram tills dess nu och slipa på koncentrationen. Planerar att ta körkortet nu i januari, så det är bara att köra på. Puh.

Det börjar närma sig för min del nu. Jag är dock extremt nervös inför att göra uppkörningen(planerar att ta körkortet nu i januari). Ni som gjort uppkörningen; vad ska man speciellt tänka på, före och under tidens gång? Kan man förbereda sig eller öva på något speciellt, som är av stor vikt, eller liknande? Hur gick det för er när ni tog ert körkort(fick ni göra om uppkörningen eller klarade ni det första gången)?

Det finns nog inget jag älskar mer än Kollektivets låtar. Helt fantastiska.

Jag satsar fullhjärtat på alla ämnen i skolan och vill ha de höga betygen. Och för dem kämpar jag, som satan. Vi har dock ett ämne som i princip alla skiter i nu; sociologi. Jag var först pepp som fan på hela kursen och var redo på att satsa för att få A(precis som i psykologi). Men det sket ju sig.

Kursen började bra med introduktion inför ett prov som vi skulle ha, men eftersom att vi hade bristfälligt med tid och för många frågor (ca 1 timme & 20 min för 10 frågor som skulle skrivas utförligt) på provet bajsade det sig för en del. Ingen fick högre betyg än C. Härefter sket det hela sig.
Vi fick uppgifter som skulle in vissa tider, men när de väl var inlämnade och förbi tiden så kom hon med ytterligare tillägg. Hon gav dessutom ingen feedback ALLS, trots att man kanske skrivit upp till 5 sidor. Ingenting. Okej, hur ligger jag till? Vad var bra? Var något bra? Ja, det kunde hon inte svara på, inte ens två veckor senare, för hon har inte hunnit rätta. FÖR hon, som lärare, tänker inte rätta på sin fritid. Hon kollar inte mejl, svarar inte på frågor och rättar inte på hennes övriga fritid. "Jag arbetar bara när jag blir betalad."
Jahapp. Så vi ska plugga och skriva långa arbeten, på flera sidor, på vår fritid? Uppgifter som man ändå inte får feedback på? "Jamen se det som ett prov. Ni får inte reda på betyget förrän i slutet där, ellerhur?" Jaha, så ska hela denna kursen vara som ett stort prov? Så vi ska inte få reda på hur vi ligger till så att vi ska kunna förbättra oss? Vad är då det löna med något alls? Vad fan är meningen med att göra massa arbeten om man ändå inte får reda på hur man gjort ifrån sig? Det gör en sjukt omotiverad. Varför ska jag arbeta massa om jag ändå inte får något av det? Det finns absolut ingen mening med det. Och det gör fan inte att klassen kommer att arbeta bättre, eller vilja göra ett skit över huvud taget.

Sociologi är det enda ämnet som jag känner ångest över och verkligen inte vill göra. Det är den enda lektionen som jag drar mig för att gå på. Det är det enda ämnet som jag snart skiter totalt i och nöjer mig med E inom.

Hur tycker ni gällande att fira(som i att t.ex skicka ett fint sms, inte precis gå ut på middag/ge presenter var månad), eller visa uppskattning, på månadsdagarna i ens förhållande? Är det endast något som man gör de första fem månaderna, eller är det något som man/ni gör varje månad? Finns det något antal månader som man ska fira lite extra, och i så fall hur? Och när ni firar/lyfter upp månadsdagen; hur gör ni då?

Eller, ska man kanske inte alls uppvakta månadsdagarna? Vad anser NI?

Idag hittade jag manliga stringtrosor i min underklädeslåda. Först antog jag, vilket är en oerhört äcklig föreställning, att dem kanske var min låtsaspappas. (Han är från Chile och är extremt hårig, speciellt på röven.) Jag lät dem ligga och frågade sedan min mamma om dem och även hon äcklades av tanken gällande min låtsaspappa i stringtrosor. När vi frågade min 15:åriga lillebror nekade han även till att vara ägaren.

Så vi har alltså ett par stringtrosor, menade för en man, men ingen i detta huset som är ägaren.
Så frågan är; vems är det, och hur fan hamnade dem i min underklädeslåda?