Riktigt namn:
Sandra Lindfors Civilstatus:
Singel
Läggning:
Osäker
Intresse:
Musik
Bor:
Själv
Politik:
Vänster
Dricker:
Te
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Svart
Medlem sedan:
2012-06-29
Vem ska ta hand om en brusten själ, där allting har gått snett?
Hur kan något kännas så svårt, när allting är så lätt?
Varför vill mitt sinne mig illa, när jag vill vara glad?
Jag vill mitt stormiga hjärta stilla, men jag är för svag.
Oförmögen att tänka klart, ena sekunden; allt är underbart!
Men nästa bryter man ihop, gråter, skakar som en idiot.
Var kommer all frustration ifrån?
Inifrån? Utifrån?
Mitt liv är så bra, mot för många andras.
Men sanningen är, det är nog jag som ska klandras.
Det är jag som fuckar upp mig själv.
Inga tvivel om saken.
Min egen bild av mig själv?
Ensam, ful, kall och naken.
En sorgsen själ i en misslyckad kropp.
En lat ung kvinna med brist på hopp.
För allt jag ser omkring mig är orättvisor och död,
barn som slåss för sitt dagliga bröd.
Själv klagar jag hit och dit.
Gör inte ett skit.
Varför? Jag kanske är för lat.
Det enda som driver mig nu är självhat
och ilska mot allt och alla omkring mig.
Hur jävla illa kan en människa bete sig?
Och är jag verkligen bättre själv?
Skäms.
På mig, på dig, på alla.
Tillsammans ska vi en dag falla.
När marken sprängs i tusen bitar,
och fläckar snön så röd, den vita.
Vi ska se varandra brinna.
Sakta försvinna.
För snart har moder jord fått nog,
av våra själviska, galna behov.
Människan är så sällsynt, så överlägsen alla andra.
En så kort tid vi på jorden vandrat,
lite mer än 3000 år.
Men trots att jorden är ofantligt gammal,
har vi redan satt våra spår.
På denna korta tid har vi snart dödat henne,
hon som gav oss allt vi behövde.
Hon är utnyttjad, förnedrad och helt förstörd,
medan jag går runt helt oberörd.
Nej, snart får hon nog.
"Jorden sprängdes, alla dog."
Jag funderar på att cosplaya Cheshirekatten på Skecon i sommar. Det vore ju grymt, jag fullkomligt älskar honom! Då kan jag gå runt och vara helt flummig (precis som i vanliga fall) och säga massa bullshit som ingen fattar (också precis som i vanliga fall). Får lov att sy tassar, lurviga benvärmare och någon slags svans i så fall, samt skapa öron på något sätt.
JAG HAR EN PLAN.
Finns det någon därute som bor i Umeå? Jag ska gå gymnasie i Umeå, och det vore grymt kul att lära känna någon där redan nu... Är du bosatt i Umeå och är trevlig så skriv gärna:')
#sociallyawkward
Jag tror att all ångest och allt självförakt jag någonsin känt beror på samma sak: Jag får såå mycket mer kärlek än jag förtjänar.
Låter skitnice, eller hur? Alla bara älskar en. Nej. Det är förjävligt, och jag hatar det. Det är förjävligt att se någon som älskar en i ögonen och berätta att det är slut, att han inte duger. Det är förjävligt att vara älskad av sina vänner och känna hur man blir mer och mer otrevlig eftersom man börjar tröttna på dem. Det är inte att jag inte älskar dem tillbaka, för det gör jag verkligen. Från djupet av mitt hjärta. Men ibland orkar jag bara inte.
Det jag önskar, mer än allt i hela världen, är inte att bli älskad. Det är att älska. Att hitta den personen som får mig att vilja bli en bättre människa. Att känna att "Fan, han ska jag gifta mig med."
Mitt liv blev nog i princip förstört när jag träffade min stora kärlek vid 13 års ålder. Fy fan vad jag älskade honom. Ett och ett halvt år var vi tillsammans, även fast vi gjort slut två gånger innan det tog slut på allvar. Vi bråkade varje jävla dag och jag visste att jag inte kunde leva så, så jag bestämde mig för att göra slut. Men jag älskade ju honom så jävla mycket, så de första två gångerna föll jag tillbaka. Jag tror att jag förstörde honom. Men nu är han lycklig, han är tillsammans med en underbar tjej som verkligen förtjänar honom. De är så fina tillsammans.
Men jag är fortfarande trasig. Det känns som om inget någonsin kommer att kännas så bra igen, han var verkligen mitt allt. Vi planerade hela vår framtid vid tretton års ålder. Vi var tretton år gamla, och vi planerade redan vår framtid tillsammans. Jag kan fortfarande tänka "Fan om vi bara hade träffats när vi var äldre." Jag tror på riktigt att han var min själsfrände, men det fungerade bara inte. Och nu kan jag inte nöja mig med något sämre.
Jag hittar en kille, börjar gilla honom. Men innerst inne vet jag att han inte är min framtid. Jag umgås med honom, jag börjar tro att jag älskar honom. Men sen inser jag att jag måste göra slut någon gång, för detta är inte på riktigt. Så jag sätter stopp för det. Sedan fortsätter jag min ensliga jakt på lycka. Inget känns någonsin lika bra som det gjorde med honom.
Okej, nu måste jag bara skriva detta. Jag gillar One Direction. Mina favoritband är FIR, PTV, P!@TD, Paramore och jag lyssnar även på tusen andra rock/metal/punkband, men jag gillar One Direction. Man blir så jävla dömd för sånt.
Deras musik gör mig glad. Om min "vanliga" musik är en vän som alltid finns där när man är ledsen, så är 1D den vännen som tar ens hand och säger "Kom igen, nu lever vi!". Och inse: Det är inget fel med det. Bara för att jag gillar en popgrupp så betyder inte det att jag inte lever för rockmusiken. Rock är mitt liv, men jag lyssnar ibland på 1D. Och jag gillar det. DEAL WITH IT.
PS: Zayn Malik och Harry Styles är grymt vackra ok ok.
