..rullar på rätt bra!
Läkaren idag, ska till en arbetskurator som ska hjälpa mig att söka bidrag.
Har världens finaste pojkvän.
Fyller 20 om fyra dagar.
Ska söka till spelutvecklarlinjen på folkhögskola för folk med speciella behov (adhd, aspbergers osc) tillsammans med en av mina bästa vänner.
Det enda jag stör mig på är att jag får hem typ 3 brev om dagen adresserade till mig och alla är kallelser till psyk. Vill bara att utredningen och alla undersökningar ska vara över så jag kan leva igen.
Idag är det exakt två år sen världens finaste människa försvann ifrån oss alldeles för tidigt.
Två år sen himlen blev en ängel rikare.
Två år sen min livs själsfrände reste från jorden och lämnade kvar ett jävla mörker och ett tomt hål i mitt hjärta.
Ligger och vrider mig i sängen för att det gör så ont. Smärtan dunkar i bröstet och sprider sig ut till mina fingerspetsar. Tårarna rinner.
Jag försökte spy men inget kommer upp. Jag vill gå ut och låta regnet blanda ut mina tårar på kinderna, men knäna bara viker sig.
När ska saknaden ta slut? När ska jag kunna leva normalt igen? När ska jag kunna se tillbaka på dig och le åt våra minnen?
Aldrig. Aldrig igen. Jag kan inte le utan dig. Jag kan inte känna glädje utan dig. Inte på samma sätt som förut. Jag har sån smärta i bröstet hela tiden, men just idag är det värst.
Just idag är den värsta dagen i mitt liv.
Två år utan dig och jag kan fortfarande inte andas. Det känns som om jag håller andan.
Jag älskar dig så jävla mycket och jag vet ärligt talat inte hur mycket längre jag klarar livet utan dig.
Jag är så jävla trasig.
Inget är som det brukar, och ingen kan fixa det.
Alla försöker, men ingen kan ersätta dig.
Folk undrar vad jag önskar mig i födelsedagspresent.
Det enda jag vill ha är en dagstur till himlen och få vara med dig en dag till.
Få se ditt leende. Hålla din hand. Kramas. Känna sin lukt. Dina pussar mot min panna.
Men det är omöjligt.
Vila i frid mitt hjärta. Jag älskar dig.
1990.06.07-2010.09.23
and either must die at the hand of the other for neither can live while the other survives
