phelicias blogg

Japp... blir nog Devote ett tag fram över.
Hittar inte den jävla sladden till kameran, har grymma bilder på G.
Men blabla.



http://fagporn.devote.se/

Men ja, fyller år idag så grattis till mig.
Popcorn och ramlösa NU!

Kapitel två.


http://www.nogg.se/fagporn


Kommentera, kritisera.

But I wont let this build up inside of me.
Sitter och lyssnar på Mew. Deras melodier alltså.
Måste plugga fan. Omprov på det där jävla franska provet som gick åt helvete.

Hittade en drink som måste göras, heter "747" och det var Kent som uppfann den!
4 cl Vodka
Fyll upp med lika delar Roses lime
och tranbärsjuice och en skvätt Sprite.
ÅH.
Tack David för hemsidetipset.

Kollade hur mycket det kostade att hyra en bygdegård - 700 spänn.
(Birthday praty för mig och Amanda den 25 april!)
Får väl ta inträde på en tjuga eller något på festen så att jag får ihop pengarna.
Annars är planeringen i full gång.

Som sagt var helgen kul. Söp som fan vid mossjön vid femtiden och sen sprang vi runt i Ullared tills halv nio då vi skulle hem till Amanda.
Antar att hennes morsa inte fatta ett skit.

__
Självsäkerhet. Det riktigt lyser. Är så avundsjuk.
Kan inte gå nere i Ullared utan att kolla ner i marken så fort jag möter en människa.
Osäkerheten, som ett patetiskt virus.
Spela, då.

Minns när jag skrev ett helt a4 papper om förstahandsval när jag gick i sexan.
Allt har helt enkelt kommit tillbaka.
Kändes otroligt hemskt att läsa det där pappret. För fullt med sanningar.
För fullt med fula ord och fula tankar.
Fula tankar är väl rätt ord. För mig.
Trots att snön äntligen har försvunnit så känner jag mig ändå instängd.

Såg dig idag föresten när du antagligen inte hade en aning om att du blev betraktad. Du såg så lycklig ut. Utan mig.
Dina lögner har aldrig lugnat ner mig. Bara gjort mig orolig.
Tredjehandsval. om knappt det liksom.
Känns inte bra, mitt skal spricker snart och då är jag lika sårbar och naken som vem som helst.
Min mun är ett jävla sår, öppnas bara när det verkligen behövs.
... Borde helt enkelt hålla käften, i denna kaotiska jävla värld är det fan inte okej.


Ska sätta mig lite grann med gitarren nu.
Skönt att spela.
Saknar människor, saknar livet.


- Käre President, bygg upp mig igen, som du försökte med vårat land -
Snart mina vänner, jag känner det på mig.



http://www.nogg.se/fagporn

Kapitel 1.
http://www.nogg.se/fagporn


Kommentera, kritisera.

Jag har påbörjat en ny novell. Finn det intressant.

Alla inlägg men kursiv text är just novellen.
Allt annat är bara vanliga blogg inlägg. Men tveka fan inte att läsa. Tveka fan inte att kommentera.
Behöver kritik!

Prolog. http://www.nogg.se/fagporn

Skulle ut och fota idag... men snön hindrade mig.
Snön gör mig instängd, jag är en instängd människa.
Jag har tyvärr en tendens att fota sånt folk inte bryr sig om.
Mig.
Jag är även en logisk människa, men det är ju fan inte okej längre.
Och som vanligt funderar jag... på stora förändringar.
Frågan är vilka jag vill ska följa med mig i framtiden.


Jag vet inte riktigt hur mitt humör är just nu.
Jag känner mig ensam, men samtidigt så jävla lättad.
Har äntligen fixat praon nu! Pressbyrån & PP:s,här i Ullared. I HAZ IT.
Yes, jag tänker också... "Va fan."


Jag vill nu bestämma mig för ett mål.
För att det funkar liksom inte längre.
Att avbryta en café stund med underbara människor
för att ursäkta och lämna dom, kaffet och sedan låsa
in sig på toan och få ett nervsammanbrott.

För... alla har liksom redan hittat någon. Jag står ensam kvar.
Är så rädd för att förbli ensam.
Är så rädd för att toaletterna på Nimos kommer bli min enda mur.
Vill bara sova ut.
Men inte ensam.




Påbörjat en ny novell. Du är min inspirationskälla.
Vet inte om jag... vågar göra något seriöst av den.
Men om jag gör det så skickar jag in den till svenska läraren.
Jag ska kritiseras sönder, ställa mig upp igen och vara bäst i världen.



Ni glömmer väl inte min blogg? http://www.nogg.se/fagporn

SEX DAGAR KVAR TILL THÅSTRÖM KONSERTEN!

Haha. Igår blev jag trakasserad från klockan sex till klockan åtta.
Jag förstår inte hur omogna jävla cp fittor orkar bry sig om en diskution
som dom verkligen inte är en del av.
Det får mig att verkligen, VERKLIGEN, inse hur patetiskt vi är.
Hur orkar du?


Nej nu ska jag fortsätta med NO, sexual kunskap, I HAZ IT!











http://www.nogg.se/fagporn

Känns så jävla tomt nu utan allt bråk och skrik.
Det är nästan som man vill göra det kaotiskt, skrämma upp sig själv lite, bara för att världen ska bli mer spännande.
Det är nog det vi alla saknar.
Det där spännande som får oss att vilja vakna upp nästa dag.
Som den där boken man inte vill släppa ifrån sig, för att på nästa sida
står alla svaren i det jävla mysteriet. Vi är skapade så.
Det magiska, det underliga, vårat omedvetande får oss att skapa kaos.
Inget jag är stolt över, men jag har ju så jävla tråkigt.
Nu räcker inte gitarren och några sköna låtar, vi behöver spänning.
Känner inte du av det när du går i samma rytm varje dag? I know i would.


Jag har aldrig trott så mycket på mig själv som nu.
Men jag är en jävel på att bygga upp lögner, så jag
själv tror på dom.


Var ute och gick idag. Fick mig att börja tänka... igen.
Luften var tät av rök ifrån alla jävla skorstenar.
Den där grusiga vägen som går igenom världen verkar så
meningslös och bortglömd, liksom jag.


Upptäckte att jag har otroligt svårt att umgås med... dumma människor.
Korkade, paranoida människor.
För dom verkar inte veta hur allting ligger till, dom lever livet som om
dom tror att IVP räddar dom.
Egentligen vill jag smälla till dom och går därifrån, trots konsekvenserna.
Dom får mig att tappa hoppet om mänskligheten och om mig själv.
Det är därför mina få, bra vänner är så få. För det finns fan bara
dumma människor.


Min rädsla är att bli korkad.
Jag vet att jag egentligen är MVG elev, men lusten har försvunnit.
Jag vet att jag kan prestera 10 gånger bättre på mina prov, men
gnistan är borta.
Det syns på mina nuvarande resultat.
I sexan: "Bra jobbat Phelicia! Känns det inte härligt med ett MVG?"
Det kändes inte härligt, det kändes underbart.
I åttan: "Senaste året har ju varit upp och ner. Vi vet orsakerna,
alla förändringar som gjorts i ditt liv, men vi vet inte vad vi ska göra."
Skicka hem mig, jag är fan knappt värd att få undervisning längre.

Minns när du skrattade åt mig för mitt MVG, när du själv gick ut stolt
med ditt IG... hur tänker du?
Att vara den dummaste människan i rummet ger dig populäritet?
Att vara den smartaste människan i rummet ger dig inte ett skit?
Jag... jag bara förstår mig inte på människor.
Tänk att vi tillhör samma jävla art.







Nu ska vi vara lite glada i alla fall.
Snart är det vår och David kommer hit på lördag!!

Nej, skiten bara känns.
Jag förlorar det stabila sinnet jag skapade på en rökpaus.
Jag trycks ner mer och mer under alla frågor, tankar,
flaskor och cigarett paket.
Måste rycka upp mig igen,
annars finns det fan inget hopp.

Och på min lilla TV visas bara myter.
Minns du när vi alltid satt och skrattade åt dom?
Precis som du, finns det människor som borde hålla käften.

George Bush gav världen starka löften när han egentligen borde skrikit:
"JAG ÄR INTE RÄTT MAN ATT LEDA VÄRLDEN".
Han trodde att han var starkare än vad han var.
Egentligen var han ingenting, en medelmåtta.
Liksom du, liksom jag.
Det är inget vi kan ändra på, vi är födda sådana.
Men han är bortglömd nu, han är inte president längre.
Han är ingen viktig! Han VAR aldrig viktig.

Men vi lär oss visst aldrig.
Vi ger världen nya ledare hela tiden och allt vi får är besvikelse.
Dom kristna skapade en ledare som dom kallade Gud, och han ser till att självmordsbenägna tonåringar hänger sig med ett skosnöre på skoltoaletten.


Folkmord på 50 elever i en skola långt härifrån. Bryr du dig verkligen?
Snart bryter fan tredje världskriget ut, och då dör hela mänskligheten,
tack vare alla kärnvapen, ni kan spränga jorden 30 gånger om ni vill.
Kanske vore det inte fel om människan dog ut.
Det var inte min uppgift att ändra världen.

Men så länge nöjer vi oss med vårat medelmåttiga liv, och tar en rökpaus.
Försöker vi nå upp till nivå fem, hamnar vi på noll igen.


Ett moll ackord skär i den annars tysta kvällen.



// nogg.se/fagporn

Samma novell som jag har laddat upp tidigare, men nu har jag ändrat slutet och är mycket nöjdare!



Jag kände mig nervös. Vi hade bestämt träff på cafét mitt i stan. Jag öppnade dörren och gick in.
Rummet var fullt av folk som skrattade och gapade.
Det låg en tunn dimma av rök ifrån köket där dom anställda tog emot beställningar ifrån tjocka lastbilschaufförer, mesiga tonåringar, otrogna män och deras älskarinnor.
Långa kvinnor i högklackat, pensionärer som knappt kan gå.

Jag kollade runt i rummet efter honom.
Längst in i cafét, vid en av dom röda skinnsofforna stod han och snackade i telefon.
Han hade mörkt hår som han snabbt hade rufsat till och sedan tagit på sig en svart, stor mössa.
En grå t-shirt där det stod INTERPOL med stora bokstäver, ett par utblekta svarta baggiejeans och en väska på ryggen.
Jag själv var klädd i blekta, urtvättade jeans och ett tråkigt svart linne.
Han la ner telefonen i fickan och kollade runt i rummet – vi fick ögonkontakt. Han log och kom fram till mig. Han var längre än jag någonsin kunde föreställa mig och hans röst var så mycket mörkare i verkligheten än när vi snackade i telefon.
Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi se så kristall blåa och vackra ögon. Han var oemotståndlig.
Han hade en brytning mellan skånska och stockholmska, vilket var lite smått charmigt.

Han beställde en Latte och en chokladboll, jag beställde en Coca Cola light med isbitar och en citronklyfta samt en paj med blåbärsfyllning och grädde.
Och jag som skulle börja äta nyttigt.

Vi satte oss i en av dom röda skinnsofforna. Han berättade om sin uppväxt.
En ensam pojke med blåtiror, blåmärken och alkoholister som föräldrar.
Där varje dag var annorlunda. Skulle den lilla pojken få mat denna dagen? Skulle han slippa att somna med värk överallt och med röda gråtande ögon denna natten?
Han berättade om sitt nya liv i en helt ny stad.
En stark 16-årig kille som bor hos sin moster.
När jag frågade honom i telefonen var han bodde förut så sa han:
Jag vill inte prata om det...
Nu förstod jag honom - lite mer.

Jag berättade om mitt liv – men tyvärr var det inte så intressant.
Tjej, 15 år, bor i en typiskt Svensk familj med världens jobbigaste lillebror, en mamma som inte vågar erkänna dom där extra rynkorna och en pappa som alltid jobbar över.

Även om jag inte hade det mest spännande livet så lyssnade han som om jag vore en jävla hjälte.
Som om jag vore ett äventyr.
Och han förstod nog hur olika vi är. Från det mest perfekta man kan tänka sig, till det ingen skall behöva uppleva.
Han såg någonting i mig.
Aldrig trodde jag att någon så lång skulle se något bra i lilla meningslösa mig.

Vi begav oss mot stadsparken, där fem åriga killar i Batman och Spidermandräkter sprang runt med sina pistoler av plast.
En man som stank tobak och sprit öppnade ett nytt paket röda Marlboro, samtidigt som han kollade ivrigt runt omkring sig. Som om han trodde att en förändring skulle komma.

Vi satte oss på en bänk lite längre bort. Solen lyste rakt på oss, och allt annat runt omkring glömdes bort.
Han tittade på mig, eller, han tittade i mina ögon. Jag vet att det låter skumt, men det var så det var.
Som om han väntade på att jag skulle säga något. Ett avslöjande, eller bara ett svar på en oställd fråga.
Det var inte mycket som sas den sista timmen, vi låg bara i gräset och andades ut, tog en paus ifrån våra liv.

Vi hade följde hem tills våra vägar skildes vid det gamla apoteket. Där kramade han om mig länge.
När vi kysstes fick jag ställa mig på tå för att nå upp till hans läppar. Vi skrattade åt det.
Han lovade att ringa mig i morgon.

Jag gick igenom staden, allt var tyst. det enda som hördes var den stora stadsklockan som med sina stora klockorna slog midnatt.
Det var läskigt tomt, som en vacker spökstad.

Jag satte mig i portuppgången, i väntan på att någon kunde öppna – eftersom jag som vanligt hade glömt min nyckel. Men stanken av urin och isolering fick mig att vilja svimma för att slippa känna.
Jag visste att morsan inte skulle sluta jobba förrän om en halvtimme, hennes kvällsskift var jobbigt för oss allihopa.
Jag gick till den lilla dammen som inte låg långt ifrån frisör salongen där den där sliskiga bögen jobbade.
Jag tände en cigarett, långa Corner har alltid varit en favorit. Den klarblåa natten fylldes av cigarett rök och ännu en gång blev det tyst. Det var bara mina tunga andetag som hördes. Jag hade ett mål.
Jag hade en vision. Jag skulle inte stanna i denna spökstad länge till. Den tomheten som den tysta staden innehåller är något som fyller mig – förut var jag ett vakuum.
Men jag är hellre ihålig än fylld med tomhet. Någonting fattas.

Fem meter utanför portuppgången stannade jag upp. Där satt han igen.
Han hade sprungit genom staden – för att komma hit.
Han satt och flåsade när jag satte mig jämte honom. Han var trött, varm och svettig.
Jag tittade på honom med en undrande min, vad gjorde han här?
Hans ord formade en mening som fick mig att tappa andan.
”Rym med mig.”
Jag reste mig upp, det var lite som en saga.
Jag bad honom att vänta, att jag skulle springa upp till lägenheten en stund för att tänka.
Han förstod, att det var en fråga som kom så plötsligt.

En gammal dam med tre Ica påsar och en hund i koppel kom och öppnade. Hon skulle tydligen ända upp till åttonde våning, men jag klev ut ur hissen vid fjärde.
Lägenheten var tyst, ifrån mina föräldrars sovrum hördes snarkningar ifrån farsan och lillbrorsan. Morsan jobbade fortfarande.

Mitt rum var helt nystädat, morsan hade nog gjort det medan jag var ute. Jag tryckte igång min TV för att se vad som visades. Programmet slog över till reklam.
En gammal dam med läkarrock ler med sina snea tänder och säger: Din vanliga förskylning kan vara ett tecken på cancer, ring oss för undersökning.
Jag skrattar till, för vad får man inte cancer av nu för tiden?

Nyheterna går igång och Robert Andersson på TV4 börjar prata om en flyg krasch i södra Asien, 13000 döda.
Svenskarna gäspar, även jag. Det är nog inte så många som sörjer.
Vad svenska folket vill är att mörda sig själva via "Du blir vad du äter".
Eller undra varför dom inte har lika vackra kroppar som tjejerna i "Top Model".
Jag hörde en av domarna i den tävlingen. Dom skrek åt en otroligt mager tjej:
"EVERYTIME, YOU HAVE TO BE PICTURE PERFECT"
Jag stängde av TV:n, ville inte höra mera myter.

Jag tog en flaska ramlösa och satte mig på balkongen, tände ännu en cigarett.
Det kändes som om jag aldrig skulle somna. Natten var för kall, månen var för klar och stjärnorna var alldeles för vackra för att det skulle existera en anledning att gå in i Den Där Perfekta Familjen.
Jag tycks vara perfekt jämfört med honom, det sa han själv.
Jag orkar inte vara perfekt.
Då bestämde jag mig.

Telefonen ringde och hans namn lös på displayen.
Hans röst gjorde den kalla natten så mycket varmare.

Vi stod på perrongen, tåget skulle gå om fem minuter. Min resväska var lätt, några tröjor, ett par byxor och lite underkläder. Bortskämd som jag var innehöll min plånbok 7000 i kontanter, och dubbelt så mycket låg på mitt sparkonto.
Det var det här som hade saknats. Spänningen, plötsliga beslut som förändrar liv.
Gick jag på det där tåget kunde jag aldrig kunna stå på den här perrongen igen.
Jag tvekade inte och helt plötsligt var mina fötter, mitt sinne och min kropp var ombord på tåget.






// Phelicia Hellström, 8c.