Polarvargen
Mitt liv är nästan i ruiner. Alla dagliga rutiner har förändrats. Hade det inte varit för Dennis så hade jag nog gått in i en depression. Jag gråter väldigt ofta, förr grät jag varje dag sedan du somnade in. Kvällarna är fortfarande hemska ibland. Du är fastbränd i min hjärna och ibland känns det som att någon skulle ha tatuerat in dig på insidan av mina ögonlock. Under dagen blir jag ständigt påmind om dig. Detta kommer att bli den fösta julen utan dig. Det känns hemsk. Ingen att busa med i snön, jag har inte längre någon som kan värma mig med sin mjuka päls efter en lång promenad i "skogen". Jag går inte längre ut ensam då det är mörkt eftersom du kommer inte att vara där och få mig att känna mig säker.
Saknaden går nog över med tiden...