edlunds blogg

Jag var så nära så att jag knappt förstod det själv.
Jag hade dig i nacken enkelt sagt. Kommer aldrig glömma när du strök mig över håret och sa att jag var så fruktansvärt fin, eller smset du skickade efter " tro inte att det är någonting mellan oss, ge det tid, Jag gillar dig för du är speciell" Jag minns hur jag sken som en sol varje gång du log mot mig, hur jag älskade känslan att veta att du och jag var ett för en stund, din uppmärksamhet har alltid varit speciell för mig, lika så dina ord. Men igår hände det någonting som fick mig att förstå att största delen av dig är en idiot, en idiot som jag tyvärr kommer älska hela mitt liv. Orden du skrev, allting bara vek sig för mig, jag grät, grät och grät ännu mer. Jag vet att jag har det bra nu med min finaste, men du kommer alltid att vara speciell. Som dessa ord "The heart is pumping for my life the mind is happy and I, I will love you 'til the day I die" Det är en sanning i dessa ord ska du veta, du kommer nog aldrig att läsa detta, men du förstår nog inte hur illa upp jag har tagit detta, du är så bra för att vara du, men du är en stor fet idiot med där i mellan, Jag kommer aldrig glömma det du skrev igår aldrig någonsin. " - jag hade typ tjej då, men egentligen var det du som stod först, men vad skulle alla andra säga? Hur fan tror du alla skulle reagera? " HUR tro du att jag tog dedär? Ungefär som att jag är en person som inte borde få finnas till. Sen att du tror att jag ska lämna allting jag har nu, min allra finaste tom.. I helvete.. Jag kämpar mot tårarna idag med, men jag vet att jag har det så mycket bättre, även fast jag skulle vilja vara med dig, inte på det viset, inte just nu. Men någon gång i livet, någon gång du är mogen nog att ta mig som din egen och stå för det, jag blir vansinnig, du fick höra ett och annat igår, och idag har jag fetaste ångesten för att jag vet att du tog illa upp, och för att du betyder för mycke för mig egentligen. Jag skulle inte ha skrivit de men jag var tvungen att försvara mig själv. Vi ser hur den här historien slutar. Jag har lovat, du har lovat, Kanske det blir bra en dag ändå?

Jag är så less på att alltid vara det svarta fåret, jag är less på att höra att jag är så dålig hela tiden och att jag inte kan fixa saker, det är inte så jävla lätt. Du valde att gå din väg, och jag är inte som dig.
Jag gör det jag vill, och blir jag uteliggare så får jag väl bli det då. För jag orka seriöst inte ta skit från dig nå mera, dina sönder kanske är bättre än mig, men du måste ändå acceptera min vilja? Det handlar inte bara om dig, du kanske valde fel, men det ska inte beröra mig. Jag är less på att höra hur dåligt ställt du har, att du inte ska stå och hjälpa mig för att jag valde att flytta ut. Det var du som skrev till mig att du inte ville ha mig hemma nå mera, då är det väl inte mitt fel? Visst , jag kan vara tacksam, men inte när man inte får ett öre av dig när man har det svårt. Sen kommer du och gnäller att du inte får julklappar osv. Men skyll dig själv...


Jag orkar inte.

Ångest

Jag och min vän drabbad är ganska roliga ibland.
Kommer att skrika ihjäl mig, men det blir nog skitbra får vi hoppas på, en karta öl senare så klara vi allt, eller hon klara nog de om hon inte fegar ur,
vad fan snackar jag om egentligen? Jag är nog lite Gay,