Youngs blogg

Har återigen fått ischiassmärtor och kan nu inte gå utan att benet ger upp..

Lektionen tar sig sakta framåt med mig i hälarna...

Är det jag som ska lugna ner mig när det är du som är ett jävla pretentiöst fanskap till mansgris!

Bakgrund till rage:

Jag har en kronisk ögoninflammation som heter Irit. De är som klibbiga trådar som drar i pupillen och hornhinnan. Den har nu legat latent i ca 9 månader fram till för mindre än en vecka sen, då den blossade upp starkare än på länge på mindre än två dagar.

Rage:

Får ryck på fanskapet, jag ser knappt något alls! Måste förstora upp allt femtioelva gånger! Åhhhhh jag orkar inte! Fan fan fan fan fan....
@)');:)@")(&"&()@kr::(-/)"@4/kr@kr:-;@"

Jag vill verkligen inte finnas

Tänker avreagera mig

När jag var fyra år fick jag irit. Till och börja med så är den svår att förklara men det är en kronisk inflammation på näthinnan (i cellerna) som påverkar min syn. Här började min cellgiftsbehandling.

Jag gick på ganska höga doser cellgifter och väldigt höga doser av olika droppar i ca 6 år.
När jag var 10 år fick jag reda på att jag hade reumatism, ännu en cellsjukdom fats i lederna. Så mina doser av cellgifter ökade.

Jag har ändå försökt leva ett vanligt liv fast än att det har varit svårt ibland.

När jag var 13 år fick jag reda på att jag hade fått gråstarr (en ålderssjukdom som går att operera bort) men de ville inte operera mig. De sa att när jag var 15 år skulle det gå att fixa. Jag fick även i samband med detta glasögon för mitt hyfsat svaga brytningsfel.

När jag var ungefär 14 år fick jag sviktande njurvärden pga. mina cellgifter och jag var inne hos läkaren två gånger i veckan för att se till att inget sket sig.
Det blev så småningom stabilt och allt verkade vara bra så jag fick beskedet om att jag skulle få slippa medicinen. Mina läkarbesök blev med större mellanrum och allt verkade vara bra. De sa dock att jag fick vänta tills att jag var 20 år med att operera gråstarren.

När jag åkte in till sjukhuset nästan exakt ett år efter att jag hade slutat med medicinen, och precis när jag hade börjat skolan igen på höstterminen, så såg de att jag hade fått ett kraftigt bakslag. Inflammationerna hade blossa upp större än förut och jag sattes på chockbehandling med droppar. I och med dessa var jag enormt ljuskänslig och jag var tvungen att ha keps och solglasögon inomhus.

Men jag sattes även på starkare cellgiftsbehandling än någonsin förut. Jag tappade hår och gick ner enormt mycket i vikt. Jag kräktes så fort jag blev stressad, uppspelt, ledsen eller ansträngd. Jag kunde knappt gå hela dagar i skolan.

Om någon har orkat läsa allt så är väl poängen att cellgifter inte bara betyder cancer. Och att vad som än händer så ska man fortsätta kämpa... för det blir bättre. Allt tar inte slut för att man förlorar håret eller favorittröjan går sönder. Jag lever och det är jag så jävla glad över, för innan sommaren låg jag i nio veckor med magsmärtor och läkarna trodde att jag hade cancer. Jag låg alltså i fyra utav de nio veckorna och väntade på att få komma till en specialist. Men jag hade inte cancer och idag mår jag bra. Jag har fått tillbaka nästan allt hår och jag är på bättringsvägen.

Keep the fight up, fighters.

Kring allt som någonsin har varit du och jag. Har jag nu byggt en mur med utav superlimm. Ogenomträngbart och flexibelt. Så att jag kan form det efter allt som gör ont. Allt som går mig att inte vilja finnas kvar.

Borde få pris i sexighet..

Vissa dagar är bara bättre än andra