En journalist hörde av sig till mig och frågade om hon kunde intervjua mig och skriva en artikel om delar av mitt liv. Smickrande. Men tänker på eventuella konsekvenser. Det skulle innebära att jag skulle bli ett ansikte utåt för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Bli offentlig. En del av mig vill, för att jag ibland känner mig redo för det. Har länge funderat på att bli offentlig. Tänker att det kan förändra livet för många och inge hopp om att det finns en chans för förbättring och att det är möjligt att gå från avgrund, till bakgrund, till förgrund. Ska grunna på detta ett tag till, har till November på mig att återkoppla.
Ser fram emot imorgon. Kommer att hålla två föreläsningar på socialhögskolan om återhämtning från schizofreni. Till att börja med kommer jag att berätta om hur jag hade en lovande framtid som forskare, om hur jag tog alla rätta stegen och vistades i en miljö som bäddade för min framtid som professor i molekylärgenetik. Sedan tänker jag fortsätta med hur livet vändes upp och ner och hur psykosen satte stopp för mig, hur jag hallucinerade och fick vanföreställningar. Efter några faktaslides berättar jag om hur en socialt trasig individ kan återhämta sig och bli en fungerande människa igen. Min presentation kommer innehålla logos såväl som patos och förhoppningsvis kommer min historia tilltala majoriteten i rummet. Jag gör detta för att hjälpa alla med schizofreni som inte kan föra sin egen talan. Det känns som att jag gör något viktig... Mycket viktigt.
Fick en inbjudan för någon vecka sedan om att hålla ett föredrag för socionomstudenter om återhämtning från Schizofreni. Har filat på en presentation där jag försökt vinkla återhämtningsprocessen från ett perspektiv på hur socionomer kan göra skillnad. Kommer att ge tre exempel på när socionomer gjort bra och dåligt samt dela några anekdoter och siffror. Känns stärkande att få vara med och påverka socionomer och på så vis stötta en utsatt grupp. Enligt en rapport från socialstyrelsen 2016, så är det endast 6-7% med Schizofreni som arbetar på öppna arbetsmarknaden.
Så. Har de senaste veckorna fokuserat på att sammanställa dokument som ska användas för att få verksamheten i rullning. Har som tur fått några dagar över till att fokusera på utvecklingen av deras webbsida. Implementerade en ny funktion förra veckan som blev smidig och bra. Ska optimera denna så fort möjlighet ges. Detta blir bra. Har även funderat på att hoppa på en kurs på universitetet till hösten och testa på att parallellt jobba och plugga. Vi får se hur det går om det blir av. Detta blir bra. Nu har jag börjat sakna mina gamla kollegor, men det är väl naturligt, tänker jag. Ser på framtiden med nyfikenhet. Detta blir bra.
Det är en intensiv vecka där mitt arbete ska sammanfattas och jag ska hålla en crash course i bildanalys för mina kollegor. Imorgon är det dags och jag har inte hunnit förbereda mig ordentligt. Men det ska nog gå bra. Har gjort analyser i ett halvår och börjat behärska mjukvaran. På Måndag bär det av mot nya äventyr. Är nervös över hur det ska passa i mina nuvarande rutiner, för jag är en rutinmänniska och mår bäst när min vardag är fyrkantig.
Ja, i Juli är det dags för mig att byta spår från forskning till webbutveckling och administration. Kommer att vara involverad i en bekants nystartade företag. Ser fram emot att hjälpa verksamheten växa och ta den till nästa nivå.
Ja, precis som rubriken antyder så känner jag frustration. När jag har en lugn tillvaro så mår jag bra och kan göra det jag älskar mest - att forska. Men om stressen blir för stor så får jag psykos. Då kan jag inte göra det jag älskar att göra. Denna insikt har tärt på mig. Det kanske kan liknas vid ett avsnitt i Rick and Morty, där djävulen delar ut en förbannelse till mr. Goldenfold - en aftershave som gör honom oemotståndlig för tjejer men som också gör honom impotent... Jag vill egentligen bara tuta och köra när jag mår bra, men så fort jag börjar röra mig framåt i en takt så att jag kan uppnå mina drömmar, då kommer symtomen tillbaka. Alla längs med vägen har sagt, "du måste hitta en balans". Jag förstår det, samtidigt kommer det att vara omöjligt för mig att göra det eftersom att jag är en framåtsträvande människa som går in helhjärtat för allt jag gör. Det finns inget mellanting
Verkar som att psykosen knackat på dörren igen. Antagligen varit gränspsykotisk de senaste dagarna. Märkte att jag började få vanföreställningar om att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan förföljer mig så kontaktade sjukvården efter att ha uppmanats av en släkting att göra detta. Sömnen har krånglat den senaste tiden och haft migränliknande upplevelser. Relaterat? Who knows? De senaste två veckorna av stress adderar och jag har svårt att skilja mellan vad som pågår i mitt huvud och i verkligheten. Har anklagat AF och FK för att ha försökt stjälpa mig. Har svårt att avgöra om detta är verklighet eller fantasi. Men har sovit bättre den senaste natten och migränsymtomen börjar försvinna, likaså förföljelsetankarna. Det verkar som att min förmåga att känna igen ansikten är rubbad igen. Tycker jag ser personer jag träffat tidigare. Läkaren föreslog sömnmedicin och en eventuell höjning av antipsykotika, samt tätare läkarkontakt.
Jag vill inte ha barn, och har gjort en lista över några anledningar att inte skaffa.
1. Jag har ingen önskan att skaffa barn. Ingen önskan att dedikera 20 år av mitt liv till att uppfostra ett barn.
2. Vill dedikera mitt liv åt karriären och för varje minut jag skulle investera i barn skulle jag inte investerar i min karriär.
3. Fler människor är något av det sämsta som går att göra för miljön.
4. Världsläget är inte särskilt stabilt. Krig och annat elände verkar komma att dominera i framtiden. Vill jag verkligen sätta ett barn till en sådan värld?
Har fått ett nytt uppdrag - att kvantifiera hur några utvalda proteiner från Streptomyces lokaliserar i Escherichia coli celler. Ett av proteinerna i fråga kan känna av negativ kurvatur i membranet och kan på så sätt lokalisera till cellernas poler eller till celldelningställen (de binder pga att cellerna snörps åt där, vilket leder till negativ kurvatur). Proteinerna är märkta med fluorescerande protein och kan således följas med hjälp av ett mikroskop.
Hur kan en gå till väga för att analysera sådana bilder? Det finns lite olika angreppspunkter om en använder bildanalysprogrammet ImageJ/Fiji!
Det första sättet som testades var att dra linjer genom cellerna med ett linjedragningsverktyg. Och eftersom att bilderna är 16-bitar, innebär detta att varje pixel kan ha ett värde från 0 till ca 65.000. Beroende på hur mycket ljusets har brutits av bakterierna tilldelas varje pixel ett gråskalavärde. Programmet kan räkna ut en intensitetsprofil där den tar medelvärdet av en bredd av mätta pixlar. Detta gör det möjligt att ta fram en intensitetsprofil av ett värde av gråskala per längd bakterie mätt.
Det andra sättet involverar ett komplext och funktionellt plugin - MicrobeJ. Jag håller fortfarande på att utforska MicrobeJ, men det verkar som att detta plugin kommer att kunna hjälpa oss att visualisera proteinets lokalisering i en "cellmall" (en hypotetisk bild av en cell där fluorescenssignalerna ritas ut).
Det ska bli spännande att fortsätta med detta imorgon.
