Scientists blogg

... är att båda är intresserade av protein.

... är ett intressant fenomen. I min erfarenhet är det svårt att känna sig ensam när man är så målmedveten att målet är syret i ens lungor. Men det är en fragil mättnad. För när målet fallerar är man som ensammast. Ingen att vända sig till, ingen som kan fånga upp en i fallet. Det är därför ett sammanhang och meningsfullhet i sociala relationer är ytterst viktigt. Men det var något jag lärde mig först senare i livet och idag vårdar jag mina relationer. Jag gick från att känna mig proppmätt till utsvulten, till att ha någon att dela en måltid med. Idag förstår jag.

... hans forskning har brister. Tricket är att få alla andra i rummet att se bristerna. Som forskare har man ett ansvar att vara riktig och påläst i sitt ämnesområde, och att vara ödmjuk inför att se över sin data. Jag lyfte forskningsartiklar som tydligt säger att metoden för datainsamling professorn använder ofta ger felaktiga resultat. I klarspråk; Resultaten blir inte bättre än den råa datan. Tänker att istället för att fokusera på att försöka optimera sina algoritmer borde han göra något åt sin smutsiga data i första hand.

... lämna singellivet bakom sig? Finns några söta och smarta i min klass. Tänker inte prata om mina psykoser förrän vi lärt känna varandra. Känns onödigt att ge dem förutfattade meningar. I Sverige är vi relativt toleranta och förstående mot människor med psykisk ohälsa. Men det är inte så i till exempel Kina, har jag fått höra av en vän. Ska "go with the flow". Inte hela världen om jag inte träffar någon i plugget. Jag har lätt för att charma och för att bli charmad. Så det händer förr eller senare

... och jag träffade många människor som gjorde ett gott första intryck på mig. Jag fick höra att jag liknade Ed Sheeran och Harry Potter av två olika inom loppet av två minuter. Skrattade åt det faktiskt för - alla västerlänningar ser ju likadana ut? Min klass är liten och jag hoppas komma bra överens med dem. Jag blev kallad gammal av ett gäng internationella studenter. Vet inte om det är bra eller dåligt. I deras kultur anses det dåligt att studera när man är gammal för att ingen vill anställa en då

... om jag lyssnat på själv-erfarna icke-experter. Tycker människor ska vara försiktigare med diagnoskastning. Diagnoser bör reserveras för dem som är i störst behov av hjälp och inte användas som ett verktyg av pöbeln som i brist på bättre försöker dela in människor i fack. Lämna det åt experterna, tack!

... och har fått en fantastisk respons. Schiz o fri. En fantastisk upplevelse. Jag gick i många år och var rädd över att människor skulle tänka sämre om mig om de visste. Men det visade sig vara ett hjärnspöke. Jag är trygg i vem jag är idag. Återhämtningen har varit en krokig resa kantad med hinder. Men jag är tillbaka. Jag är redo. Redo att erövra världen och ta mig an mina mål och drömmar med ny kraft. Ibland har det gjort ont när främlingar skämtat om sjukdomen. Men idag förstår jag att vissa människor inte kan bättre. Idag vill jag påverka så att andra slipper känna smärtan jag länge bar på. Det är därför jag pratar öppet om det med psykiatrin, socialhögskolan, på konferenser, och nu även med allmänheten

Jag har blivit inbjuden att hålla ett föredrag på en konferens i Göteborg nästa år. Det ska tydligen vara en stor årlig konferens där många av Sveriges ledande psykiatriker samlas för att diskutera det senaste inom psykiatri. Ska tala om återhämtning. Det blir nog bra.

Många applåder och tack efter föredraget. Tror de uppskattade det. Fick många frågor efter föreläsningen och det var några som kom fram och tackade mig personligen för konferensens höjdpunkt. Tja, vad ska man säga. Jag är nöjd. Trodde först att min presentation skulle ta en halvtimme, men fick lite extra krut av nervositeten och lyckades genom genvägar korta ner föredraget till 20 och lämna 10 minuter åt frågor. Känns som att det var uppskattat eftersom att vi var tvungna att avbryta mitt i frågestunden trots att det var ett tiotal personer som då räckte upp handen för att få ställa en fråga. Fick även förfrågan av en i publiken att föreläsa för deras verksamhet i Malmö någon gång i framtiden.

Har bestämt mig för att kalla nästa föredrag för "Från utanförskap till delaktighet - Fontänhusets roll i återhämtning från Schizofreni". Det känns som att titeln omfattar precis vad föreläsningen ska handla om.

Tänker att använda mig av delar från föregående föredrag, prata om mina stora framtidsplaner och om hur jag umgicks med nobelpristagare i medicin, för att sedan crasha till den absolut lägsta nivån jag varit på i mitt liv. Tänker fortsätta med hur jag blev socialt isolerad och sökte mig till osunda miljöer som förstärkte självstigma, och hur jag till sist efter många försök att återgå till forskningen hittade Fontänhuset som gav mig möjligheten att läka i min egen takt, utan yttre påtryckningar. Där jag fick hjälp med att börja lita på människor i sociala sammanhang igen, där sjukdomen blev ett bihang, och där jag hittade en väg tillbaka till arbete.

Det är ungefär vad jag ska berätta om under föredraget.