Kille, 30 år. Bor i Skara, Västra Götalands län. Är offline
Sååå, ett av projekten vi har i skolan innebär att göra en bokningssida. Det går framåt, sakta men säkert! Efter att ha ändrat bokstavligen ett ord i koden ca 876 gånger så fungerar det (typ). Åker för övrigt hem till familjen i helgen då jag fyller på söndag. ^_^
Idag firar jag och min flickvän två månader.. sen vi träffade varandra senast! go oss älskling. :)
Skämt åsido, saknar henne otroligt mycket. En liten del av mig hoppas alltid att hon, av någon anledning, ska magiskt knacka på dörren och bara vara här , uh.
Så, efter att tydligen haft detta konto bortglömt i ungefär fem år så lyckades jag ramla över det. Tänkte göra mitt första inlägg, efter fem år! Vad passar då att skriva? Jag kan ju skriva om min fantastiska flickvän och hur vi träffades.
Hon heter Ida. Hon och jag träffades waaaay back när MSN fortfarande var grejen. Feg som jag var så valde jag, av någon dum anledning, att inte träffa denna underbara människa. Inte för än förra året that is. Känslor hade alltid varit fram och tillbaka mellan oss. Jag trodde inte jag tyckte om henne, tills hon var med någon annan. Det var sjukt jobbigt att skriva med den man tycker om, om man tycker om denna som jag tycker om henne, när den är med någon annan. Man inser ju inte vad man har för än det är borta brukar man ju säga.
Förra året kom chansen. Min sista chans. En vän frågade om vi skulle iväg till bråvalla, cuz why not liksom. Det visade sig att Ida också skulle dit. En liten del av mig tänkte "äh, vi kanske inte ens träffar varandra, det är ju så mycket folk där." Sagt och gjort, vi åkte till bråvalla några dagar efter det och då kom klumpen i magen. Jag minns hon skrev till mig och undrade vart jag var. Jag köade länge men kom lagom in till BMTH efter ca. två timmar i kön. Väl där så var hon tydligen på andra sidan publiken. "Phew" tänkte jag.. vi slängde iväg sms mellan varandra, men täckningen var sämst och alla kom inte fram. Mötesplatser vi bestämde fungerade inte då den ene inte fick den andres sms i tid. Klumpen i magen växte.
Då insåg jag att allt jag kände; nervositet, ångest, illamående, att inget av detta spelade någon roll. Jag har pratat med denna människa i 5 år (MINST), det minsta jag kan göra är att träffa henne. Nu lyckades vi båda bestämma en plats att mötas, och vi rörde oss dit. Klumpen var nu i halsen.
Helt plötsligt var hon framför mig. Jag hann inte ens reagera. Vi kramades. Vi båda hade solglasögon på oss för att gömma oss (jag hade det iaf heh). Jag hade även luva. Vi gick vidare och tittade och umgicks hela dagen. Inget speciellt, pratade lite, bråkade med varandra (på skoj då, hon la pinnar i mina skor). Sen splittrades vi. Jag minns att det var i princip en halvtimme kvar innan vi skulle dra där ifrån och då ville hon ses igen. I hennes ord "Vill inte säga hejdå :@". Vi möttes igen. Klumpen i magen var borta för länge sen.
Vi dansade, höll om varandra. Allt var så fint. När farväl skulle tas, så kollade vi båda varandra i ögonen. Allt slutade i en pinsam kram. Jag har aldrig velat kyssa någon så mycket som jag ville då. Efter allt detta valde jag att träffa henne på riktigt, själv. Bara hon och jag. Efter flera år av bara textkommunikation. Det är utan tvekan det bästa valet jag gjort i mitt liv.
Den här människan är mitt allt.
Hon får mig så glad utan att försöka. Hon är den absolut finaste personen som finns och hon är bara så jävla bra. Alltså, jag känner verkligen att hon är perfekt, ni vet? Hon finns alltid där, vare sig jag vill det eller inte. Hon får mig verkligen att känna mig uppskattad som person. Hon är den snyggaste personen jag någonsin sett. På en skala från 1 till 10 är hon en "Ofta att hon är min". Jag finner verkligen inte ord för att beskriva denna människa, så jag hoppas att det duger med dessa tre. Jag älskar henne.
Det där valet att träffa henne? Återigen, Bästa. Valet. Någonsin.
Puss Ida, jag älskar dig<3