Empe94s blogg

Ibland önskar jag att det fanns äkta vänner överallt som man bara kunde plocka upp.

Denna känsla är fantastisk! Så arg, men så glad samtidigt! Visserligen så bryr säkert ingen sig om detta men det är som allt. Så korkade patetiska ynkliga människor som finns där ute. Ni får mig att känna mig stolt över mig själv att jag inte blev som ni.

Ibland önskar jag att jag vore mindre, kunde springa gråtandes till ett par vingar som skydda mig från allt, som även försvara mig i allt utan att be om det. Som även också skulle ta initiativet att springa till mig när jag bara har snubblat och skrapat mig lite på knät, blivit retad från andra från dagis eller förskola, m.m.
Att kunna få gråta utan att någon skulle ge dumma kommentarer.
Att känna av känslan när man mår dåligt och personen med vingarna skulle veta direkt vad som var felet utan att kräva ett enda litet ord. Sedan hjälpa en utan problem.
Jag vill vara mindre igen och inte behöva ljuga om hur jag mår.. Jag vill bli liten igen och kunna få gråta utan att andra skulle tycka det var konstigt, så man inte behöver spela glad inför alla andra.

Jag är en människa, inte ett jävla vapen. Jag vet redan att du är feg, rädd och patetisk. Bara för att han skada dig när jag var liten så skada han aldrig mig. Så sluta ljug.

Skäms över att kalla dig mamma, när ska du inse att det bara finns EN anledning till varför jag har kontakt med dig?

Bara inse Emelie.. Det kommer aldrig att förändras.

Detta gör mig psykad.
Att få se ditt ansikte igen, att få skriva mitt sista meddelande till dig.
Att få återuppväcka gamla minnen.
Det gör ont.
Trodde en gång i tiden gott om dig, men ack så fel man kan ha.

Jag kan nog inte förändras, hur jag än försöker dölja, hur mycket jag ens försöker blockera vad jag känner. Det slutar likadant. Jahapp, vad gör man nu då när man har vant sig vid detta mönstret? Visst är jag anpassbar på många sett men, oooh orkar inte! Visar allt på fel sett,

Mår bara sämre över det. Vill inte heller ta upp saker med folk som jag även skulle vilja göra, men nej.. För då skrapar man upp gamla plåster. Det vill jag inte heller!

Ärligt, hur ska man kunna leva med sig själv när man tycker man själv är en plåga mot sig själv?

och ja, låt mig förfan vara lite emo, men vad heter inte denna sida då? JO "emo"core så vafan.

Kortfattat, jag känner mig lite nere, hatar att jag agerar känslokallt ibland mot många och är helt förvirrad på vilka som verkligen är mina riktiga vänner och låtsas.

.. Kram på er som faktiskt är mina vänner..

Jag har seriöst tänkt en jävla massa, och jag är fanemig för sorglig! Så nu ska jag fan ge mig och bättra mig! .. Det är väl värt med ett försöka åtminstone?

Näämen tjenare bloggen! Antar att ingen kommer läsa detta för detta är så meningslöst.