Riktigt namn:
Becky Civilstatus:
Kär
Läggning:
Inte valt
Intresse:
Kreativitet
Bor:
I skogen
Politik:
Miljö
Dricker:
Te
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Galen
Medlem sedan:
2008-12-20
Sådant här när det kommer till andra människors känslor.
Ibland känns det som att jag inte kan läsa signaler alls.
Skulle flytta in hos en man utanför London.
Han får någon dum förälskelse i mig.
Jag är dålig och ger ut helt fel vibbar.
På något vis tror jag att jag gör det med flit för att inte göra honom ledsen.
Notera att jag vet att han inte är fullt mentalt stabil.
Men jag vet ju samtidigt att jag gör honom mer ledsen när jag gör så?
Summan av kardemumman blev nu att jag inte vågar flytta in hos honom och hoppas för hela mitt liv att han inte klandrar sig själv.
Har ni någonsin upplevt det där när man säger något som man menar och måste säga, men samtidigt ångrar sig efter någon minut för att det påverkat någon annan negativt?
Det kanske bara är jag som lever i illusionen att kunna gå genom livet utan att någonsin såra eller skada.
Igår var en fin dag för övrigt.
Med superfina vänner och fin musik av en fin musiker.
Och så så fick jag reda på att den här låtens existens p.g.a. skolan jag ska gå på osv och den är ju bra, såattja.
Ec-bloggen.
Dit man kommer när man mår skit.
I mitt fall -dit man kommer när man har det bra men får sig själv att må skit.
Hey!
Flaskback Saturday!
Till en tid. Då jag typ var söt.
Det är här jag klagar på att jag är en jävla säck som kommer i ca. 20% av kläderna i .gifarna ovan.
Ahhh.
(Och det är nu du slutar följa den här bloggen för jag är rätt så patetisk faktiskt).
Har blivit erbjuden en plats på Jewellery Design programmet som ligger till vid central Saint Martins.
Intervjun gick bra alltså.
Terminen börjar i September, så jag flyttar väl någong gång i början av månaden. Tror jag? Kanske?
Fick besked igår så ingenting är uppklarat ännu och jag är mest glad och förvirrad på samma gång.
Men nu vet ni!
Tog faktiskt på hotellet efter intervjun. Jag hade ju faktiskt gjort mig fin och allt.
Bokade nyss flygbiljetter och hotell.
Åker till London om mindre än tre veckor. Helt jävla ensam.
Ska besöka en skola som jag förmodligen inte kommer komma in på.
Visa arbeten och det jag gör ska bli bedömt.
Dömd. Av främlingar. I ett främmande land. Ensam.
Min mage vänder sig upp och ned varje gång jag försöker greppa allt det här.
Skar om mina ärr igår och gnuggade med bläck den här gången också.
Passade på att töja min philtrum med.
Är 0,5 mm från "målstorleken".
Har redan sådana fina tankar som: "Jamen det här är ju ganska litet ändå kanske borde töja en eller två milimeter till och se om jag passar bättre i det."
Aldrig nöjd.
Jag tror att jag har lyckats boka in alltalltallt extra jobbigt för det här året under två månader.
Jag vill skrika och gråta och spy och sova en evighet just nu.
Körkort, julmarkander, internationellt engelska test och portfolioskapande samtidigt.
Tittar på Twin Peaks i ett försök att slappna av och bara inte tänka.
Just nu så forsar bara tankarna ändå, helt omöjliga att greppa tag i.
Igår skrev jag teoriprovet till körkortet och fick godkänt. En liten seger i misären!
Hej, jag är numera 20 år och jävligt vuxen.
Typ.
Blev full, lekte med knivar, blodade ned mig, grät av glädje/förvirring och spydde en hel del.
Så jävla vuxet.
Tur att Matilda och Love och Natta och allt annat finfolk var där och gjorde det värt.
Är i alla fall jätteduktig och tar det som förhoppningsvis är några av mina sista körlektioner nu.
Woooooh.
Något mer vuxet kanske.
Intresseklubben antecknar wopidoooo.
