Bslidors blogg

Ja, nu har det gått ca ett år (kanske någon dag mer) sedan jag kom ut som trans för mina föräldrar och alla andra som inte vetat det sedan innan. Jag har klarat av ett helt år av detta, ett helt år har jag vågat vara stolt och öppen med vem jag är och hur jag vill bli sedd. Det känns fantastiskt, kan fortfarande inte riktigt förstå det. Ett helt år. Och jag är fortfarande här. Jag kommer klara det, jag kommer att klara många år till.

Hej, vill ngn komma hem till mig och sitta på min balkong med mig? Har en säng där, den är fett stor. Och kuddar och filtar finns också. Kan bjuda på cigg och fixa vin, samt bra musik.

Fan va gos, vill göra detta.

Vill rökaaa asså jävla bajs. Har inget att röka, har inte rökt på sex dagar nu och e fett sugen. )))):

Mste överleva bara, tänker ej lägga ner massa pengar på det. Ovärt.

Ja, jag tror att jag kan ha det. Nu har jag ju bara läst på om det på internet och så, men en kan ju ha sina misstankar. Mitt problem är bara att jag inte träffar min psykolog för ens den 25 januari, det är om tre veckor. Jag vill verkligen prata med henne nu och börja en utredning på det.

Någon med GAD som kan säga hur de fick reda på det? Gjorde ni en utredning och hur gick det till?
Vet ngn om det finns ett bra ställe på internet där en kan läsa på mer om GAD?

Ja, en extremt fantastisk sak hände nyligen: Min ångest försvann. Inte helt kanske, men sedan klockan ca 20 igår (asså för typ 4,5 timmar sedan) så har jag inte haft någon direkt ångest, inte som förr. Inte som den senaste månaden, och speciellt två veckorna, som präglats av nästan ständig och extrem ångest.

Men jag skrev lite med en vän och fick bekräftat för mig att jag inte alls hade varit eller är jobbig, vilket lugnade och hjälpte mig något extremt. Allt kommer kanske att bli bra ska ni se, jag kan nog klara detta trots allt.

Imorn ska det bli fest, fett tungt. E så jävla pepp. Har ingen alkohol dock, ngn i sthlm som vill köpa ut åt mig? Hahahaha.

Aja får se om jag kan fixa när jag e där, har lite meds för min adhd som jag kanske kan byta och få lite dricka.

Men är iaf grymt peppad, så redo, ska festa så hårt. Ska få sova där också vilket är så skönt, kommer säkert somna klockan sex på morgonen, japp. Värt det dock.

För framtiden. Det som blir det blir, det finns inget jag kan göra nu för att se hur det går. Kom ihåg det Idun, kom ihåg det.

Allt kommer att lösa sig och det kommer att gå bra. Lev i nuet som du gjorde förut istället för att oroa dig över saker som hänt och kommer att hända. De är bortom din kontroll nu. Acceptera det.

Aja, happ, har ångest igen, kulkul. Eller typ inte. Men ska få träffa elin på stan idag och det ska bli gos, då kommer säkert ångesten försvinna en del, känns jättebra.
Ska åka hem till pappa idag också, så kan jag gosa med mina katter, det blir bra. Tror att ångesten kommer att försvinna en del då också. Vill verkligen att ångesten ska försvinna, jag orkar inte med att ha den hela tiden och ständigt känna mig nedtryckt och förstörd.

Nu ska jag sminka mig och fixa mig och så, vet inte när elin är i stan exakt men mellan runt 14-15, så vill se till att vara klar tills dess. Ahh, nej men det ska bli skönt att få träffa någon och göra något. Gillar inte att sitta inlåst i mitt hem när jag mår såhär, att komma ut hjälper verkligen.

Asså, ångest fattar ej, va vill du? Jag har inte ens ngt att ha ångest över? Jag får bara random ångest utan anledningar och sedan kommer jag på anledningar till varför jag borde ha ångest och så blir jag mer ångestig och så blir jag nojig och så börjar jag gråta och må skit. Fukk mitt liv.

Mår lite bättre just nu, ångesten finns där men den är inte vidare stark, och jag är inre fullständigt et känslomässigt kaos (även om det känns på gränsen till det snart). Jag mår ganska bra, även om jag samtidigt mår väldigt väldigt dåligt.

Men jag har kommit fram till en sak: Jag tror inte jag kan bli kär i folk
Däremot tror jag att det finns något mellan vänskap och kärlek, och det kan jag nog känna för vissa. Det närmaste jag personligen kan komma en person är att ha fysisk kontakt med denne (och då räknar jag inte sex, det e en helt annan grej för mig), att känna mig trygg med det.

Men det är ganska jobbigt att det är så, för min del i alla fall. Jag har gått runt i en månad nu och varit förvirrad över mina känslor för personer, vad jag känner, vad jag ska göra, hur jag ska förhålla mig till dem. Jag har brutit ihop över det flertal gånger, jag har hållit på att säga saker till folk som jag nu vet att jag inte menade.
Jag vill kunna vara kär, det låter fantastiskt, men det kommer kanske aldrig vara så för mig. Jag får bara hitta en annan sorts trygghet hos personer. Problemet är bara hur jag ska få folk att förstå sig på de känslor jag känner för dem. För mig är de en trygghet, någon jag litar på fullständigt, någon jag kan vara nära. Det är inte på ett vänskapligt sätt men det är absolut inte heller på ett kärleksfullt sätt, det är inte något mellan vänskap eller kärlek heller. Det är en helt separat känsla, det är något annat.

Och jag tror jag känner denna trygghet hos en person just nu, vilket är konstigt, egentligen känner jag den inte så väl. Men det är å det är, och jag tror jag ska försöka förklara det för den personen någon dag, om jag har den tiden och det tillfället. Bara för att den personen ska förstå varför jag kanske reagerar som jag gör och allt sådant. Det känns bra att kunna berätta det.
Vill vara mer ärlig och öppen med personer och med mina känslor.

Har gått runt hela livet och hållit tyst om allt jag känner, men nu ska jag nog börja prata om det istället, det är en bra ide, eller hur? Jag borde inte förlora min vän bara för att jag berättar att jag känner mig trygg med den och så? Eller?

Aja, ska inte noja över det, den dagen kommer när den kommer och jag löser det då. Det kommer att bli bra skadu se.