Emcisquares blogg

En dryg timme senare - fortfarande vaken. Inte ens i närheten av att somna. Jag får panik, snälla låt mig bara sova, jag blir galen. Kramar min mjukisgris, river upp sår och hoppas på det bästa.

Läser skräcknoveller mitt i natten efter festkväll och förväntar mig att lyckas somna. Nepp. Pojkvännen snarkar så sött bredvid mig. Jag har ångest. Stick, låt mig sova, jag orkar inte må såhär nu. Jag orkar inte. Pojkvännen hade idag läst femton sidor av tips för de som är tillsammans med någon som har problem med ångest. Blir rörd mitt i alltihop. Men snälla lämna mig ifred ångesthelvete, det är verkligen inte läge. 03:30 är klockan när jag skriver detta. Det räcker så.

Har sökt ytterligare ett jobb nu, som studiecoach på My Academy. Blir arbetsintervju på måndag! "Ta med ett utdrag på dina gymnasiebetyg" sa de. Äntligen, säger jag. Äntligen kan de kanske vara till nytta. Äntligen kanske 22,5 kan ge någon form av utdelning, har känts smått värdelöst med det "fina betygspappret" sedan jag tog studenten, förutom när jag sökte mitt vikariejobb då. Inte ens min civilingenjörsutbildning som jag gått de senaste åren och nu tagit uppehåll ifrån var beroende av de betygen. Det här är en lång historia egentligen som jag skulle kunna prata en hel del om, men det är det nog inte läge för just nu. Nu ska jag bara att vara glad över att ett till jobb kanske är på ingående och hoppas för allt i världen att jag orkar med det!

-------- skriver av mig ---------

Är så fruktansvärt less på allt onödigt drama runtom mig. Vill bara stänga av. Jag är inte ens involverad men står ändå mitt i smeten av allt tjafs, för att det är så det ser ut när man har min roll. Vill bara säga åt folk att skärpa sig, börja bete sig som vuxna människor, kanalisera sina känslor och sluta kasta skit omkring sig. Det är så sjukt onödigt och sabbar bara för hela gruppen. Lär er att acceptera situationer, lär er att man inte alltid kan få som man vill, lär er att sluta pika och sprida dålig stämning. Andra i sin tur borde lära sig att stå upp för sig själva och inte vara så löjligt biased. Oh god, tänk på andra innan ni yttrar er, detta är så fruktansvärt nonchalant. Jag orkar inte, ska tragiskt nog bli skönt att slippa detta..

Jag vill komma vidare med mitt liv. Jag klättrar på väggarna.

Årets bästa inköp: Att ha köpt sig en ny bra dator efter x antal år med gamla skoldatorn var nog bra, dock inleddes min relation till den nya med att den hamnade på lagning i 9 veckor, så jag är väl inte jätteglad på den egentligen.
Årets sämsta inköp: Allt som gett mig ångest efter att ha spenderat pengarna
Årets händelse: Oj.. turkietresan kanske, eller att jag träffade R
Årets besvikelse: Som alltid, jag själv. Aldrig bra nog
Årets person/er: R, J, MD, R osv
Årets jobb: Lärarvikarie, eller statistjobben
Årets dyraste investering: Datorn om vi snackar prylar
Årets kärlek: R
Årets misstag: När jag låter mig bli stampad på typ, eller inte utnyttjar tid
Årets godaste: Typ drinkar, eller alla mina miljontals köpta subwaymackor..
Årets sämsta lärare: Inte är det vikarien jag i alla fall, hoppas jag
Årets onödigaste sak: Onödigt drama är alltid ovälkommet
Årets start: Träffade R precis vid årsskiftet, så måste säga att den var awesome
Årets hästnörd: Ingen vad jag vet
Årets blondaste person jag mött: Beror på vad som egentligen syftas på med frågan haha
Årets flopp: Ekonomin och boende, värdelöst
Årets goda gärning: Allt ideellt arbete kanske
Årets gåva: Det R fick på sin födelsedag kanske
Årets bästa bok: Åh vad svårt.. säger nog Viktoria Bergman-trilogin som jag nyss läst för andra gången
Årets bästa band live: Hoffmaestro
Årets kom-i-håg grej: Hm..
Årets favoritgöra: Sjunga och spela teater
Årets ovana: Giftpinnar, definitivt
Årets upptäckt: Åh jag vet inte faktiskt
Årets resa: Turkiet
Årets bästa dag: Svårt att välja en, alla dagar med R kanske
Årets sorg: Mitt psyke typ
Årets vill-ha: Bostad och bra ekonomi
Årets TV-serie: Jordskott
Årets favoritmatprodukt: Får väl säga subwaymackor lol, #missbrukare
Årets CD-skiva: Sjukt bra fråga år 2015.

Anordnade en gasque igår med mitt spexgäng och jobbade totalt 16 timmar. Vi lagade mat, pyntade, serverade, underhöll, stod i baren och höll i eftersläpp. Riktigt riktigt kul! Idag har jag dock varit ett vrak, från att jag kom hem vid 17 ungefär har jag i princip sovit tills nu, känns skitdumt men jag behövde det uppenbarligen.. så surt bara att sova bort sin lediga dag, usch vad arh jag blir på mig själv. Nästan så att jag hoppas att jag inte blir inringd till dagjobbet imorgon så att jag får ta igen ledigheten, det räcker med kvälls"jobb" till 22 känner jag. Dock jobbade jag inte en enda dag denna veckan pga blev inte inringd eller mådde för psykiskt dåligt för att säga ja, och jag behöver verkligen pengarna... så vi får väl se hur det blir. Nu ska jag snart plocka upp en ny bok tänkte jag, ta hand om er!

Känner att det hade varit trevligt att utöka bekantskapskretsen lite. Om någon känner likadant och söker en ny vän - here I am. Bli min vän pls!

Det känns som att jag håller på att bli galen. Det är för mycket intryck, för mycket tankar. Rent kaos både runt omkring mig och på insidan. Jag känner för mycket, känner mig helt oskyddad. Som om alla tankar, känslor och intryck skjuts mot mig i full fart som vassa pilar, om och om igen, flera pilar i taget. Jag drömmer mardrömmar så fort jag sover och när jag vaknar sitter känslan kvar och jag har svårt att skilja drömmarna från verkligheten. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra, jag vill bara få tyst på allt. Dels vill jag gömma mig från alla intryck utifrån, men också för mig själv och mina egna känslor och tankar. Jag önskar att man kunde göra så, fly från sig själv.

Samtidigt som jag bara vill gå ut, åka någonstans och få känna något annat för en stund är jag livrädd för precis det, för då har jag noll kontroll på intrycken. Det kommer att göra för ont. Dock vet jag att jag inom några timmar kommer behöva ge mig ut i verkligheten, oavsett hur jag känner just då. Jag förstår inte ens vart det här kommer ifrån, under så lång tid har jag känt mig fullkomligt bedövad om jag jämför med detta. Det skulle kunna gå att skylla på medicinerna, men jag tar dem precis som jag brukar och har inte missat doser eller något så det känns inte rimligt. Åh, väck mig ur denna mardröm, jag får panik av detta. Saknar både koll och kontroll och det gör mig rädd.

Äntligen kommer tårarna. Äntligen efter den här helvetesdagen. Det håller nog inte länge, men förhoppningsvis tillräckligt.